Building Button

Veckor, månader, trimestrar? Så funkar det!

Väldigt många frågar vilken månad jag är i. Det har man ju för tusan inte koll på! Det är ingen som räknar månader (jättetrist att räkna bara till 9 när man kan räkna till 40!), men jag tänkte att jag borde väl reda ut detta någon gång.

Så, vilken månad är jag i nu då?

Man säger att en kvinna är gravid i 9 månader eller 40 veckor. Inget av detta är riktigt sant (ens om man mot förmodan skulle föda på sitt beräknade förlossningsdatum, vilket bara 5% av alla mammor gör, då många får sina barn för tidigt, ibland på tok för tidigt, eller så sent att de måste sättas igång). 40 veckor är för det första 10 månader, om man räknar 4 veckor/månad. Sanningen är dock att en kvinna är gravid i ca 38 veckor, vilket inte heller är 9 månader om vi antar att 1 månad=4 veckor, utan 9,5 månader.

Eftersom man räknar de ca två veckorna innan själva befruktningen som graviditetsveckor blir det sammanlagt 40 veckor. Orsaken till varför man räknar 2+38 är för att oavsett hur bra koll man har på sin ägglossning är det omöjligt för oss att veta exakt vilken dag och tid som själva befruktningen sker. För att det ska bli lättare att hålla koll och mer lika för alla har man valt att räkna vecka 1 från första dagen på sista mensen innan positivt graviditetstest. Den här veckan är jag som mamma då gravid i vecka 26, medan min bebis faktiskt bara har funnits i 24.

24/4=6

Jag har alltså varit gravid i ganska exakt ett halvår idag, och har lite mer än en tredjedel kvar.

Man delar upp graviditeten i tre delar, så kallade trimestrar. Ordet trimester betyder ordagrant ‘tre månader’ och är förmodligen anledningen till att man säger att man är gravid i 9 månader istället för nio-och-en-halv, då 3×3=9. De olika trimestrarna börjar och slutar lite olika långt in i graviditeten beroende på vem man frågar. Om man räknar 12 veckor per trimester så blir det ju en hel månad över som inte hör till någon trimester alls. Jag har valt att hålla med de som räknar följande:

Första trimestern: vecka 1-14 (14 eftersom man inte är gravid under vecka 1 och 2, och sedan 12 veckor framåt)
Andra trimestern: vecka 15-26 (precis 12 veckor)
Tredje trimestern: vecka 27 och fram tills man föder. Denna trimester blir då allt från 0 veckor lång för de med riktigt ivriga bebisar som kommer för tidigt, upp till 15 veckor lång om man har otur åt andra hållet och bebisen trivs lite för bra där inne, och inte vill komma ut alls.

Enligt mina uträkningar går jag alltså in i sista trimestern nästa vecka! Om jag nu är 6 månader gången så stämmer det ju ganska bra ändå med tre stycken tremånadersperioder. Give or take ett par dagar/veckor här och där, dvs. Det ser också ut som om nästa trimester kommer bli den absolut längsta, tyngsta och jobbigaste – men så mycket närmare målet än vad jag har varit hittills. Jag kan knappt vänta tills jag får hålla i min lille prins, och så länge jag fokuserar på honom så kan jag nog ta vad som helst.

Om jag får klaga lite på bloggen, alltså 😉

Vecka 26

Idag går vi in i vecka 26. Det har varit en lång vecka, mest för att jag mår allmänt dåligt. Jag får inte så mycket humörsvängningar längre, men jag har ont och är alltid trött. Vi börjar komma i ordning i lägenheten, och jag antar att det kommer kännas bättre när alla saker är på sin plats och när det börjar kännas mer som hemma.

Igår var en tuff dag på jobbet, och jag pratade med min chef om att börja arbeta hemifrån varje onsdag. Det tyckte han lät som en bra idé och så länge det inte stör någon arbetsuppgift (vilket det i dagsläget inte gör) så går det bra att göra så. Skönt! Onsdagar är verkligen värst, och igår hade jag så ont i bäckenområdet att jag varken ville stå eller sitta ner. Att ligga ner på kontoret är liksom inget val, så det är bara att bita ihop och fokusera på något annat. Typ…

Den här veckan är Button tydligen runt 35-36 cm lång och väger runt 750 gram. Det känns som mycket mer än 750 gram, kan jag tala om! Jag är dock bara glad över att han rör på sig så mycket igen, fast än det gör ont ibland. Det är en mysig känsla, när man väl har vant sig.

Imorgon ska vi träffa vår nya barnmorska. Spännande! Jag hoppas i och med att hon talar engelska flytande att Royden kommer få ut mer av besöken han också.

Bild på magen kommer väl senare, då vi alltid glömmer bort att ta dem förrän det är helg. Oh! Det betyder ju att det snart är helg!

Här är magen, fyra dagar för sent.

20111017-132056.jpg

Efter första natten

Efter första natten i nya lägenheten vaknar vi utvilade i tid till kvartsfinalen i rugby där Sydafrika spelar mot Australien. Morgonmys!

20111009-071502.jpg

På väg hem

Vi frågade en sjuksköterska igen hur lång tid hon trodde att vi skulle behöva vänta, för ca 30 min sedan. ”Va? Har läkaren inte varit här än? Vänta så ska jag hämta honom!”

Tre minuter senare kom han förbi med en ultraljudsvagn, kletade in min mage med gelé, kikade i ungefär två minuter och sedan var vi klara.

Allt såg bra ut, hjärtslag och fostervattenmängd. Han sa att det är normalt att aktiviteten är lite varierande ibland, men att man har all rätt att vara orolig och bör komma in om man anar oråd.

Så nu är vi på väg till IKEA för att köpa resten av prylarna till sängen, sedan ska vi hem och mysa. Tack till alla som gett oss stöd 🙂

Väntar fortfarande

Vi väntar fortfarande på läkaren. Det börjar bli lite långdraget nu, och det finns ingenting ätbart att köpa här.

Ibland hör vi skrik från nyfödda bebisar och det blir alltmer verkligt att vi ska få en också.

Vi meddelade en sjuksköterska om att jag började bli så hungrig och svimfärdig av att inte ha ätit sedan kl 12 och frågade hur länge till vi skulle behöva vänta. ”Läkaren är i rummet bredvid så han kommer till dig strax – vill ni ha te och mackor så länge?”

Limpa med ost och apelsinmarmelad har aldrig varit så gott.

Nu fördriver vi tiden med att titta på DC Channel. En av de många anledningarna till varför jag älskar teknik, 3G och framförallt Apple.

20111008-170029.jpg

Hittills är allt bra

Hjärtslagen lät bra enligt barnmorskan, men nu ska en läkare titta på bebisen med ultraljud. Vi kommer få vänta i minst en timme, och jag känner på mig att det kommer bli mycket längre än så.

Huvudvärken jag har haft sedan imorse har inte lagt sig och både jag och Royden är jättetrötta. Helst vill jag åka hem och lägga mig i sängen, men innan det måste vi till IKEA och köpa massa tillbehör till sängen.

Orkar inte idag.

På väg till sjukhuset

Nu sitter vi i taxin på väg till Huddinge Sjukhus, efter att ha pratat med en barnmorska där om att jag har slutat känna Buttons kraftiga sparkar nu i dagarna. Hon bad oss komma förbi så vi kan göra några tester och se efter med ultraljud om allt är okej.

Jag återkommer.

Vecka 25

Jag vet inte var jag ska börja. 25 veckor känns helt otroligt. Det är alltså bara 15 kvar, på ett ungefär i alla fall, och helt plötsligt känns 25 veckor som ingenting och 15 som hur mycket som helst. Klarar jag verkligen av 15 veckor till? Hur mycket får man klaga? Hur kul är det egentligen att läsa? (Varför bryr jag mig om det egentligen, jag är bara här för att ventilera ju…)

Kanske vill jag att andra som också har en jobbig graviditet ska känna igen sig, eller att de som alltid har trott att det är en dans på rosor att vara med barn ska förstå att så är inte alltid fallet. Det jag skriver är kanske riktat till de som säger ”Äh, det blir nog bra ska du se”. Vad är det för ursäkt till uppmuntran? Skulle det få mig att känna mig bättre menar du?

Det man vill höra är att det är okej att känna sig värdelös, fet, jobbig, överkänslig och i vägen ibland. Jag vill inte höra att folk förväntar sig att jag ska må bättre eller att jag kommer klara det – jag har väl inget val, eller hur? Måste jag stråla av lycka och tycka att det här är det bästa som har hänt?

Allting är obekvämt och gör ont. Att sitta, att stå, att böja mig och att ligga ner. Jag är hungrig jämt, och äter jag inte inom 10 minuter efter det att jag känner hungerkänsla blir jag istället så illamående att jag inte vill äta. Då blir jag så utmattad att jag blir snurrig av att ställa mig upp från sittande ställning. Jag blir så frustrerad och arg och ledsen och upprörd och orolig, så jag börjar nästan gråta om jag missar bussen på morgonen för att jag inte kan springa längre.

Jag vill bara ligga ensam i sängen en hel dag och gråta och få ut all frustration, få lite mer energi och kanske kunna ta tag i saker efter det. Jag vill inte gråta ut hos någon, jag vill inte prata med någon, jag vill inte att någon försöker stötta mig för det blir bara fel ändå. Jag vill vara ensam och hata världen ifred.

Och jäklar vad magen har vuxit.

*tjockis*

20111009-220616.jpg

Snart klara i nya lägenheten! Och foglossning…

Nu är vi snart klara! Vi har jobbat hårt hela helgen, och fått massor av hjälp som har varit extremt uppskattat – inte minst från min sida. Pappa och hans flickvän Cecilia kom förbi i lördags, liksom Roydens vänner Martin och Zsófia och vi kom en riktigt bra bit på vägen.

20111004-093928.jpg

20111004-094038.jpg

På lördagkvällen kom mamma och hennes sambo förbi med lite tallrikar och glas vi ska få låna tills vi köper egna. På söndagen var det bara jag och Royden, men vi målade färdigt i sovrummet och köket och pillade bort tape och plast från alla väggar.

20111004-093741.jpg

Det börjar se bra ut! Igår var Royden ensam i lägenheten, med enbart en liten klockradio som sällskap, men han lyckades spackla hela vardagsrummet, slipa och måla två lager innan vi åkte ända bort till Vallentuna för att fira min lillebror Nicolas som fyllde 17 år igår. GO ROYDEN!

Idag kvarstår alltså bara tapeterna i köket och sovrummet, ett uppdrag jag verkligen inte känner för att bidra till då jag förmodligen mest skulle vara i vägen. Royden och pappa tar tag i det, med hjälp av Roydens vänner Milla och Zsófia, och dessutom kommer vår leverans av IKEA-möbler idag mellan 9-15. Eftersom det är Kanelbullens dag idag så tänkte jag efter jobbet stanna vid ett bageri och köpa några bullar till folket (om de fortfarande är kvar i lägenheten). Sedan är det bara att skruva möbler som gäller! Vi tänker inte flytta något från vår nuvarande lägenhet förrän alla möblerna är klara och på plats i den nya, för att undvika så mycket kaos som möjligt.

En spännande sak jag har upptäckt i och med måleriet är att foglossning gör jätteont. Jag vet inte säkert om det är foglossning, men det jag har känt stämmer bra överrens med symptomen som står beskrivna under foglossning. Många tycker att det känns som en molande smärta som ibland kan blixtra till neråt eller uppåt från bäckenet – jag skulle mer beskriva det som att jag behöver knäcka höften. Ni vet, om man måste knäcka en knoge, typ, fast mycket större och värre och hela tiden. Det där med blixtrar händer så fort jag ställer mig upp om jag har suttit ner en längre tid, vilket måste se jätteroligt ut när en fräsch 24-åring, med en mage som knappt syns under höstkappan, går som om hon är 94 och behöver hjälp med att komma upp från bussätet. Flytta på er, tjocka tant Emelie kommer här!

Vecka 24

Här kommer en snabb bild på magen för nu måste vi tillbaka till nya lägenheten och fortsätta jobba!

20111001-082128.jpg