Building Button

Sen vecka 38

20120109-224504.jpg

Kom precis på att jag inte har skrivit något om vecka 38 än. Vi har haft så mycket annat för oss med bröllopet att jag helt enkelt glömde.

Förvärkarna kommer ofta nu, framför allt på kvällarna. Det är svårt att somna när man inte kan ligga bekvämt och magen drar ihop sig till en stenhård fyrkant vad man är gör och allt blod försvinner från huvudet till livmodern. Button rör på sig mycket fortfarande och det kan göra att värkarna gör ännu ondare ibland.

Royden är världens bästa och går upp på kvällarna för att fixa t ex varm choklad eller smörgåsar för att jag vill ha det, fast än jag enkelt skulle kunna göra det själv. Han är verkligen världens bästa partner och kommer bli världens bästa pappa.

Jag önskar dock att jag kunde säga att jag nu helt och hållet har vant mig vid tanken på att bli förälder. Att allt är klart och att jag nu bara väntar och längtar. Självklart längtar jag tills Button kommer, men inte bara för att få bli mamma. Mest är jag självisk och vill att graviditeten ska vara över så att jag kan röra mig normalt och känna mig lite snygg ibland. Hemsk människa är vad jag är.

Royden verkar ha greppat allt och är jättetaggad inför hela grejen. Jag är mest rädd och orolig. Bästa starten, liksom! Men, som man alltid säger, det löser sig.

Vi fick se honom på ultraljud igen för bara några dagar sedan, finaste profilen jag någonsin har sett! Han låg och svalde och var jättesöt.

Han får gärna komma snart, men det är hela 10 dagar kvar… Pust.

Vecka 37

20120102-231245.jpg

Är riktigt tjock nu, och det stökar runt ganska ordentligt fortfarande. Han är nog rätt liten, smidig och slajmig för han snurrar runt hur mycket som helst. Inte får jag sova heller.

Imorgon ska vi på ultraljud igen och se hur tillväxtkurvan ser ut, hur pass liten han är och sånt. Sen är det bara en dag kvar tills Evelines BF, hoppas allt går bra för henne! Hon har en gigantisk bebis istället, så jag hoppas hon slipper gå över tiden. Vi ska bli mammor som sitter i solen och myser i vår, med eller utan lattemuggar. 🙂 ser fram emot det som tusan. ❤

Godnatt 🙂

Vecka 36, förvärkar och bråk

20111226-211212.jpg

Magen på julafton. Toppen är från MQ och kostade 299:- och passar rätt så fint trots att den inte är från någon speciell mamma-avdelning eller så.

20111226-212852.jpg

Den 22 december gick jag på semester, och jag har valt att ta ut alla mina kvarvarande semesterdagar så jag är ledig fram till och med fredagen den 13 januari. Sedan går jag på mammaledighet den 16 januari, dvs måndagen efter. Passar rätt bra tycker jag.

Det är otroligt skönt att vara ledig. Även om jag inte hade ett ansträngande arbete är det verkligen skönt att få sova ut på morgonen om Button har hållit mig vaken, och att slippa åka långt varje dag.

Däremot är det lite nervöst att bara vara hemma och vänta. Jag tänker ofta på mina två väninnor Ulrika och Eveline, med BF 14 december respektive 4 januari. Jag har inte hört något från någon av dem än, men jag hoppas på goda nyheter snart.

Button är väldigt aktiv nu, konstigt nog. Jag trodde att det skulle vara alldeles för trångt nu, men han ormar på, mer än vanligt. ”He’s getting comfortable,” säger Royden när jag påpekar livligheten. Han uppmuntrar till och med Button att sparka runt, pratar med honom genom magen och trycker och håller på. Jäkligt gulligt i och för sig, men en aning obekvämt efter ett tag.

Braxton Hicks-värkarna håller på för fullt de med. Jag får säkert 10-15 st om dagen nu, vilket är mycket jämfört med tidigare då jag kunde få kanske en eller två om dagen och då bara om jag hade ansträngt mig under dagen.

Det har varit en mentalt tuff vecka, mest för att jag har bråkat massor med mamma angående bröllopet. På något vis har hon fått för sig att vi valde att gifta oss i Visby så att hon måste spendera pengar, och inte för att vi vill gifta oss i Visby. Och tusen andra saker. Blä, jag orkar verkligen inte. Om hon tycker att det är för jobbigt och inte alls värt att åka till Gotland en helg för att jag ska gifta mig så gör det inget för mig om hon stannar hemma. Sådeså. Jag är vuxen nu och bestämmer själv om allt som rör mig, min familj och vår framtid. Punkt.

Ultraljud och ännu en milstolpe

Dagen efter barnmorskebesöket fick vi tid på Huddinge Sjukhus för ett ultraljud. De skulle kolla hur Button låg i magen och hur stor han var och lite annat.

Till allas förvåning låg han snällt med huvudet nedåt, och förmodligen sög på tummen också. Barnmorskan mätte alla möjliga saker, huvud och lårben och mage (där vi kunde se hur fort han ”andades”, hur hjärtat slog och hur den lilla magsäcken jobbade). Hennes slutsats var att allt såg bra ut, det fanns gott om fostervatten och han är ”ju inte en jätteliten bebis, i alla fall”. Han är alltså liten, men inte för liten, vilket känns otroligt skönt.

Idag är det exakt en månad kvar till BF (en kalendermånad, dvs. 19 december till 19 januari). Det känns overkligt, helt galet. Vi har fortfarande mycket att göra hemma, inte minst med vårt bröllop, och jag är glad över att jag fick ta ut semester innan jag går på mammaledighet så jag får lite tid till allt som måste planeras. Hur ska jag klara detta när jag inte har sett (känt?) min vanliga strukturerade hjärna på flera månader?!

Vecka 35 och lite strul

Igår åkte jag till barnmorskan ensam. Det var skönt att få prata av sig lite och dessutom inte behöva tänka på att prata långsamt eller översätta till engelska.

För ca 4 veckor sedan hade Button vänt sig med huvudet nedåt och hade legat kvar så, redo att komma ut när studen skulle komma – ja, tills igår dvs.

Natten till igår vaknade jag av sammandragningar i livmodern och hade svettats så mycket under natten att jag trodde att vattnet hade gått. Det gjorde ont i hela magen och alla muskelfästen och för en sekund trodde jag att nu skulle Button komma. Efter ett tag lyckades jag dock somna om.

När barnmorskan kände efter vart huvudet låg började hon naturligtvis längst ner, där huvudet hade legat, men hon kände det inte. Han hade alltså vänt på sig under natten, vilket var varför jag hade haft så ont, och låg nu med huvudet uppåt.

Toppen.

Om inte bebisen ligger med huvudet i position efter vecka 36 så försöker de vända barnet – om det är ens första barn. Andra eller senare barn kan vända på sig strax innan förlossningen utan att det är konstigt.

Vi fick en ultraljudstid på Huddinge sjukhus, där vi sitter i skrivande stund, för att se hur han ligger, om han är tillräckligt stor osv. Vi får se hur det går.

Ringsignaler

Och vem väljer att ha Jingle Bells i flöjtvariant som ringsignal?! Sätt på ljudlös, tack!

Mvh,
Cynisk prima gravida

Dålig dag?

Bara en allmänt dålig dag idag. En såndär dag man undrar varför man ens klev upp ur sängen till att börja med.

Somnade kl 22:00 igår, vaknade kl 07:00 av alarmet men var fortfarande jättetrött. Upp och äta frukost (och titta på de jätteformat bilderna Emma tog på oss i helgen <3), väcka Royden, klä på sig, glömmer sminket tills sista sekund, blir sen till bussen och inser att vi inte kommer hinna. Jo, tror Royden, vi försöker hinna!

Vi gick riktigt fort, såndär förbränna-fett-promenad-takt. Helt okej om man har vanlig lungkapacitet och inte så ont i höfterna, men vad tusan, jag ville inte heller missa bussen. Ca 100 m från hållplatsen susar busses förbi oss, Royden börjar springa för att hålla bussen tills jag kom fram, men jag joggade på för att inte ta lång tid på mig.

Riktigt dålig idé.

Det gjorde så jäkla ont i magen, diafragman, höfterna, knäna, lungorna – hela kroppen bara skrek: Vafan håller du på med, kvinna!?

Jag hade ont hela bussresan, kom fram till Hökarängen och åkte upp för rulltrappan. Där finns en bänk, för 3 personer, där två friska unga normala ickegravida tjejer sitter. Alltså, blickarna jag fick när jag frågade om jag fick sitta mellan dem, där deras väskor låg! Herregud, uppfostrar folk inte sina barn?!

7 minuter senare kom tunnelbanan, åkte en station till Farsta och på väg från tunnelbanan till bussarna har folk så jävla bråttom att de inte märker att de nästan armbågar mig i magen. Man ba, Ja men döda min bebis du bara! Du har ju bråttom till jobbet!

På bussen hade jag fortfarande ont och svårt att andas (iofs inget nytt eller farligt, men ändå), och folk är så otrevliga! Var killen tvungen att sätta sig bredvid just mig på en halvtom buss när han uppenbarligen ser att jag kommer behöva klämma mig förbi honom när jag ska av?! Självklart måste han det, och kan inte heller flytta lite på sig när den stora valrossen Emelie vill kliva av bussen.

Busschauffören ångrade sig med någon meter eller så när han skulle stanna vid hållplatsen och bromsar hårt. Helt okej om man har normal balans och inte är halvvägs förbi en idiot i sätet bredvid. Chauffören kunde inte ens sänka bussen när jag skulle kliva av, och när jag då halvramlade ur bussen sådär graciöst som bara jag kan ville jag bara sätta mig ner på backen och störtgråta.

Men nej, så gör bara småbarn och stora vuxna Emelie måste ju till jobbet. Så jag gick och grät istället – multitasking på mycket hög nivå. Höfterna gjorde så ont, magen krampade och folk är sånna jävla idioter.

Dags att gå till jobbet och vara trevlig och pedagogisk! Såklart man orkar det!

Nej, nu vill jag inte vara med längre. Jag vill bara ligga hemma i soffan och glo på David Attenboroughs alla dokumentärer och äta pepparkakor fram tills dess att Button kommer.

/emo

Jättesen bild på magen vecka 34

20111213-113513.jpg

Vecka 34 och gravidfotografering

Herregud, nu har jag glömt att uppdatera igen! Vi är så dåliga på att ta bilder på magen, framförallt när andra bilder ska tas!

Igår var vi på Karbin Klätterhall och tog gravidfotografier. Eller, Emma tog bilderna, vi bara flummade runt. Jag hoppas att det blev några fina bilder också.

Veckorna bara flyger förbi. Jag har bara 1,5 veckor kvar på jobbet, sedan ska jag vara mass ledig, vila och vänta ihjäl mig.

Det är inte kul nu. Det har inte varit speciellt kul överhuvudtaget, men nu är det verkligen inte kul. Det är så jäkla tungt och jag är bara tjock och i vägen (jo, det är jag så säg för tusan inte emot!!!), har absolut ingen ork till någonting och känner mig allmänt handikappad. Jag orkar inte vara trevlig, vill inte umgås med någon och orkar definitivt inte ha långt kontorsmöte ikväll.

Hela förlossningsgrejen börjar dock kännas bättre. Jag drömmer inte mardrömmar längre, och kan fokusera på allt som kommer efteråt istället. Det känns bra.

Och Royden är underbar som vanligt. Han tog en omväg till jobbet idag för att jag ville att han skulle gå med mig. Han tar både disken, matlagningen och tvätten många gånger, för att han vet hur utmattad jag är. Finaste människan i världen – och alldeles min.

Profylax

Igår var jag och Royden på en profylaxkurs på barnmorskemottagningen. Självklart fick vi göra massa töntiga andningsövningar som vi måste träna på hemma, samt massage- och avlastningsställningar att prova oss igenom för att se vad som fungerar.

Jag har jordens känsligaste skelett och det innebär att om någon vidrör de områden där det bokstavligen bara är skinn och ben (nyckelben, smalben osv) så gör det fruktansvärt ont. När vi då skulle prova en avlastningsövning där Royden skulle trycka ihop bäckenet på mig, t ex, kan ni ju tänka er hur avslappnande det var.

Efter allt detta så fick vi se en film där man fick följa två kvinnor som, på film, går igenom det jobbigaste värkarbetet samt förlossningen.

”Ingen har tyckt att den är för jobbig att se, ingen har gått ut ur rummet vad jag vet.” – Barnmorska

”Det var en jättebra film!” – Deltagare

Eh… Okej. Vi fick se dessa kvinnor ha så olidligt ont, må dåligt, nästintill däcka av lustgasen, skrika och bara allmänt rent helvete. Jomenvisst, jättebra film…

Är det verkligen bara jag som tycker att det här är läskigt? Alla andra gravida par vi har stött på är så jäkla världsvana och förberedda. De barnmorskor vi har pratat med tycker att det nästan är lite löjligt att jag är rädd för vissa saker.

”Prata med din partner!” får man höra hur mycket som helst. Jaha? Och vad ska han göra åt saken? Han blir ju bara mer orolig ju fler saker jag skriver upp på Jag-är-rädd-för-detta-listan. Han känner sig redan otillräcklig och är rädd för att han inte ska kunna hjälpa mig. Vi pratar om det så mycket vi kan och orkar, men jag har svårt att vara stöttande gentemot honom just nu.

Han sa själv igår ”Till och med jag blev rädd när vi såg filmen, och jag behöver inte ens gå igenom det.”

”Ni är ju ett team, ni föder ju barn tillsammans!” – Barnmorska

Åh, vad jag önskar att det var så, att man kunde turas om lite, men det är inte så! Han kommer vara ett otroligt ovärderligt stöd för mig vare sig han tror att han kan eller inte, men det är jag som föder barn. Och jag är fortfarande rädd.