Building Button

Kategori: Love

Förlossningen

Ni är härmed varnade för äckligt innehåll.

 

Jag är väl skyldig att redogöra för er hur förlossningen gick. Jag har verkligen inte hunnit skriva mer än några rader på Facebook hittills, för SURPRISE SURPRISE att ha en nyfödd att ta hand om tar upp all tid! Inte för att det gör mig så mycket, men ändå.

Efter sista blogginlägget hände det hur mycket som helst. Inte direkt, såklart, men mellan då och nu har det hunnit hända en miljon saker.

Barnmorskan som jag hade under nattskiftet tyckte promt att jag skulle ha en kanyl i handen. Jag ogillar verkligen tanken och ville först inte ha den. Jag ville testa utan smärtlindring först. HAHA kul skämt, Emelie! Värkarna som kom fram till 04.00 var väl helt okej och gick att andas igenom bra och så, men efter kl 04.00 var jag så trött (efter att inte ha sovit på tre dygn, typ) att kroppen inte klarade av mer.

Jag kunde inte slappna av under värkarna tillräckligt att ens andas. Musklerna kollapsade helt och skakade något fruktansvärt till slut. Royden var nog livrädd, skulle jag tro, men visade inte så mycket av det. Jag visste varken ut eller in, och kommer inte ihåg mycket av vad som hände, och visste knappt vad jag själv hette. Jag gick till slut med på att sätta en epidural, men tillhörande kanyl i handen (som jag fick ett EMLA-plåster för innan). De lade dessutom ett EMLA-plåster på ryggen på mig så att jag inte skulle känna så mycket av nålarna i ryggen.

Narkosläkaren kom in till oss runt 05.00 och satte igång direkt. Jag skulle lägga på mig sidan på sängen och dra ihop mig som en boll. Jättelätt med värsta megamagen… Barnmorskan frågade om jag ville att de skulle berätta för mig vad de gjorde. Eh, nej tack! Jag vet inte om läkaren var stressad eller om det bara var svårt att sikta in sig i min ryggrad, men när han förde in den tunna plastslangen mellan kotorna lyckades han sikta in sig på vänster lårben. Det blixtrade och brann och gjorde så fruktansvärt ont i benet att jag knappt kunde tala om vart det gjorde ont. Royden berättade i efterhand att det var något av det läskigaste han varit med om. Läkaren lade om slangen och jag lyckades lugna ner mig till slut, och när bedövningen tog kunde jag äntligen få vila.

Problemet med en epiduralbedövning är att ibland avstannar värkarna. De provade att spräcka fosterhinnan för att se om det skulle sätta igång värkarna igen, men det hände inte så mycket. Då måste de pumpa en full av ett hormon som sätter igång värkarna igen. Jippi. De drog på som attan med det där hormonet och kl 09.00 var värkarna starka igen, men inte omöjliga.

Kl 10.00 fick jag en så kallad klyx. Det är en stor pipett med en lösning i som spolar rent i ändtarmen. Jag frågade om de kunde hjälpa mig med mig svullna gasiga mage, och klyxen var resultatet av den förfrågan. Det var riktigt obehagligt, man får jättekraftig diarré som en stackars barnmorska måste ta hand om i de snygga vuxenblöjorna man har på sig under hela värkarbetet. Yay. Nåväl, det hjälpte ju.

Efter det tyckte de att värkarna kom för långsamt eller något så de drog på med ännu mer av det där hormonet, och efter en halvtimme, runt 11.30  var de så intensiva igen att musklerna krampade på nytt och jag kände mig inte medveten längre. Barnmorskan frågade om jag ville testa lustgas, vilket jag absolut inte ville, och erbjöd istället en extrados av epiduralbedövningen vilket jag gladeligen mottog.

Runt 13.00 började jag känna krystvärkar. De känns riktigt konstigt, man kan liksom inte hjälpa att kvida när de kommer. Och först vet man ju inte vad det är som händer. Jag var jätterädd i början och började gråta vid varje värk. Det trycker på jättemycket nedåt i hela underdelen av magen och det känns som om hela magen kommer falla ut. Kl 15.00 bad barnmorskan mig att testa att krysta när det kom en värk, och typ 10 minuter senare var det dags att krysta fram bebisen. Det tog 20 minuter enligt journalen men det kändes mer som en timme för mig.

Jag fick testa lite olika ställningar, att ligga på sidan, att stå på knä, att ligga i gyn-ställning osv, men gillade att ligga på sidan mest. Det var lättare att slappna av i resten av kroppen och bara fokusera på krystningarna när jag låg ner. Barnmorskan som var med under det här skedet var student och jag gillade inte henne alls. Hon stressade på mig som tusan och var inte ett dugg sympatisk. Usch.

Royden var däremot världens bästa och andades med mig genom alla värkar. Han sa att under en period när värkarna var som värst somnade jag mellan dem, bara för att 30 sekunder senare vakna och kämpa igenom nästa värk. Han lämnade aldrig mig, utan stod alltid på någon sida av sängen och höll mig i handen, smekte min panna, tvingade mig att dricka vatten och bara var bäst i världen.

När han nästan var ute, dvs när det bredaste stället på huvudet var ute sprack jag tydligen jättemycket. Och det kändes. Det ilade, brann, sticktes och gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag grät och sa att jag inte kunde klara av mer, för så kändes det verkligen. Jag hade ingen kraft att krysta mer. Jag hade inte sovit på flera dagar, inte ätit på länge och jag var så trött på barnmorskestudenten som inte verkade ta hänsyn till något alls.

Just i det tillfället ville jag faktiskt hellre bara försvinna. Svimma av, bli helt nersövd, inte vid medvetande längre.

Men det var ju inte ett val. Tre sista krystningar efter många om och men och så var han ute.

De lade upp honom på mitt bröst och satte snabbt på honom en liten mössa och kastade en handduk över oss. Han var så liten, och alldeles blodig och smutsig för han hade bajsat i fostervattnet. Men han var så fin, så underbar och min alldeles egna. Min älskade Alexander.

Jag minns inte om jag grät eller inte, men jag var så lycklig, och stolt över att jag hade lyckats. Royden såg helt paff ut och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga.

Sedan krystade jag ut moderkakan på förfrågan av barnmorskan, och strax efter det kom en läkare in och skulle sy ihop mig.

”Hej Emelie, nu är det så att du har spruckit ganska rejält och jag måste sy dig,” sade läkaren och började med att bedöva området, vilket inte fungerade. Hon trodde mig uppenbarligen inte när jag sa att det fortfarande gjorde jätteont när hon petade och stack i mitt redan sönderslitna underliv, utan sydde ändå. Kul.

”Jag tänker inte ens berätta hur många stygn jag har lagt – det är riktigt trasigt här och du är så svullen att jag knappt kan se vad jag gör.”

”Ja, men om den jävla idioten till barnmorskestudent inte hade stressat mig så jävla mycket kanske jag inte hade spruckit lika mycket!” ville jag skrika, men det gjorde jag ju självklart inte. Det tog en timme för henne att sy ihop mig, och medan hon gjorde det var de andra barnmorskorna och sjuksköterskorna på mig och skulle trycka JÄTTEHÅRT på magen så livmodern skulle dra ihop sig igen.

Skulle det inte räcka med 18 timmar värkarbete, sönderslitet underliv och stygn utan bedövning? Nej, de var tvungna att trycka in ett finger i navelhöjd ända in till ryggraden också, flera gånger!

Efter många om och men och lång väntetid fick vi komma till BB. Jag hade så ont överallt, var så trött att jag såg i kors, och de väntade ända till midnatt innan vi fick ett rum. Äntligen fick jag sova.

Förlossningen var det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men helt klart värt alltihop. Nu, tre veckor efteråt, kan jag sitta normalt och tömma tarmen någorlunda smärtfritt. Utöver det är sömn för min och Roydens del, samt att Alexander verkar ha ont i magen till och från som är de största problemen, men det är helt och hållet uthärdligt för han är så fin. Han är värd varenda värk, varenda frustrerad tår och varenda minut jag måste sitta uppe på nätterna.

Tack för alla gratulationer och lyckönskningar, tack till alla på Huddinge Sjukhus och BB, och störst tack till min älskade Royden!

Babyshower!

Bilder från lördagens babyshower! De är tagna av Emzi, tack för att du delade med dig 🙂

20111116-112752.jpg

20111116-112810.jpg

Lite mat och fina tack-påsar som jag glömde ge till hälften av tjejerna, de som gick tidigare. Typiskt.

20111116-112826.jpg

20111116-112843.jpg

Snyggaste blöjtårtan någonsin från Emma och ett ytterst passande paket från Hanna och Carro.

20111116-112901.jpg

Paketöppning!

Stort tack till alla som kom och för alla underbara presenter! Ett extra tack till Emma som kom förbi innan och hjälpte till, och till min älskade Royden som är stor och stark och hjälper till mest hela tiden. Massa kärlek!

Första leken med pappa

Igår kväll gick vi och la oss rätt tidigt, jämfört med resten av veckan. När vi hade sett färdigt det första avsnittet av Justice League Unlimited, 53 minuter långt, tyckte Button att nu var det dags att sparkas igen. Jag la mig på sidan så han hamnade med huvudet nedåt i madrassen och fötterna uppåt. Royden la först sin hand platt på sidan av min mage och kände på sparkarna. Kul tyckte båda grabbarna, men inte jag som agerar stötdämpare.

Royden försökte få Button att sparka till svars, och jag tror nog att det fungerade! Royden petade lite och Button sparkade tillbaka, och de lekte så i säkert 10 minuter. ”Do you think he can kick by his own will, or is it just a reflex?” frågade Royden, och helt ärligt vet jag faktiskt inte. Nog kan det vara en reflex allt, men samtidigt så verkade det så bestämt från Buttons sida att jag har svårt att tänka mig att det enbart är reflexer det handlar om.

Leken fungerade bra även som utmattning av Button. Han lugnade ner sig ordentligt när Royden slutade peta, och jag sov nästan en hel natt ostört. Skönt! Det lär bli fler lektillfällen innan mamma ska sova, och det kommer nog hålla i sig långt efter förlossningen – hoppas bara att Royden fortsätter vara den som leker.

Veckor, månader, trimestrar? Så funkar det!

Väldigt många frågar vilken månad jag är i. Det har man ju för tusan inte koll på! Det är ingen som räknar månader (jättetrist att räkna bara till 9 när man kan räkna till 40!), men jag tänkte att jag borde väl reda ut detta någon gång.

Så, vilken månad är jag i nu då?

Man säger att en kvinna är gravid i 9 månader eller 40 veckor. Inget av detta är riktigt sant (ens om man mot förmodan skulle föda på sitt beräknade förlossningsdatum, vilket bara 5% av alla mammor gör, då många får sina barn för tidigt, ibland på tok för tidigt, eller så sent att de måste sättas igång). 40 veckor är för det första 10 månader, om man räknar 4 veckor/månad. Sanningen är dock att en kvinna är gravid i ca 38 veckor, vilket inte heller är 9 månader om vi antar att 1 månad=4 veckor, utan 9,5 månader.

Eftersom man räknar de ca två veckorna innan själva befruktningen som graviditetsveckor blir det sammanlagt 40 veckor. Orsaken till varför man räknar 2+38 är för att oavsett hur bra koll man har på sin ägglossning är det omöjligt för oss att veta exakt vilken dag och tid som själva befruktningen sker. För att det ska bli lättare att hålla koll och mer lika för alla har man valt att räkna vecka 1 från första dagen på sista mensen innan positivt graviditetstest. Den här veckan är jag som mamma då gravid i vecka 26, medan min bebis faktiskt bara har funnits i 24.

24/4=6

Jag har alltså varit gravid i ganska exakt ett halvår idag, och har lite mer än en tredjedel kvar.

Man delar upp graviditeten i tre delar, så kallade trimestrar. Ordet trimester betyder ordagrant ‘tre månader’ och är förmodligen anledningen till att man säger att man är gravid i 9 månader istället för nio-och-en-halv, då 3×3=9. De olika trimestrarna börjar och slutar lite olika långt in i graviditeten beroende på vem man frågar. Om man räknar 12 veckor per trimester så blir det ju en hel månad över som inte hör till någon trimester alls. Jag har valt att hålla med de som räknar följande:

Första trimestern: vecka 1-14 (14 eftersom man inte är gravid under vecka 1 och 2, och sedan 12 veckor framåt)
Andra trimestern: vecka 15-26 (precis 12 veckor)
Tredje trimestern: vecka 27 och fram tills man föder. Denna trimester blir då allt från 0 veckor lång för de med riktigt ivriga bebisar som kommer för tidigt, upp till 15 veckor lång om man har otur åt andra hållet och bebisen trivs lite för bra där inne, och inte vill komma ut alls.

Enligt mina uträkningar går jag alltså in i sista trimestern nästa vecka! Om jag nu är 6 månader gången så stämmer det ju ganska bra ändå med tre stycken tremånadersperioder. Give or take ett par dagar/veckor här och där, dvs. Det ser också ut som om nästa trimester kommer bli den absolut längsta, tyngsta och jobbigaste – men så mycket närmare målet än vad jag har varit hittills. Jag kan knappt vänta tills jag får hålla i min lille prins, och så länge jag fokuserar på honom så kan jag nog ta vad som helst.

Om jag får klaga lite på bloggen, alltså 😉

Efter första natten

Efter första natten i nya lägenheten vaknar vi utvilade i tid till kvartsfinalen i rugby där Sydafrika spelar mot Australien. Morgonmys!

20111009-071502.jpg

Idag känns som en bra dag

20110926-095446.jpg

Ja, idag känns som en bra dag. Vi hade en riktigt fin helg – bra väder och gott sällskap – samt att igår inhandlade vi all färg till lägenheten, med diverse tillbehör, och beställde tapeterna. Dessutom köpte vi lite prylar till köket och jag lyckades till och med köpa några nya nagellack! ”You really do have a nailpolish problem,” var Roydens kommentar.

Imorse vaknade jag av alarmet och var inte så trött som jag brukar vara – framsteg! Hoppas det håller i sig ett tag, för jag behöver all energi jag kan framkalla den kommande helgen då vi ska börja måla och tapetsera. Långa och korta personer som gillar att måla efterlyses!

Jag hade inte kollat mailen på hela helgen, och såg imorse att jag hade fått fina kommentarer på det jättedeppiga inlägget jag skrev efter att ha varit hos barnmorskan sist. Tack till Emzi och Bergtorp, och ett riktigt WOW-tack till Emma, som jag inte har träffat sedan jag var kanske 13? Minns inte riktigt hur många år sedan det var, men du gjorde verkligen min dag!

Vad jag sjunger för min lille prins


Den engelska versionen


Den svenska versionen

Vaggvisan i filmen Prinsen av Egypten har länge varit min favorit. Jag var jätteintresserad av antiken som barn, och är det fortfarande, och tyckte att den här filmen var helt underbar. Först nu har jag insett att det är samma kvinna, Ofra Haza, som sjunger på båda språken. Tydligen sjunger hon på totalt 17 olika språk, mer än hälften visserligen bara fonetiskt (gissar att svenska är ett av dem), men ändå.

Detta är i alla fall den vaggvisa som jag sjunger för Button minst tre gånger om dagen. Inte för att det står i böcker att man ska och att de sedan känner igen sången, men för att jag tycker om den så mycket. När jag jobbade som avlösare (typ, personlig assistent) till en liten pojke, och jag skulle natta honom, så sjöng jag ofta den.

Skillnaden nu när jag ser det här klippet är att jag kan relatera och började nästan gråta när jag såg henne släppa iväg sin lille son. Jag undrar vad jag hade gjort i samma situation. Vad jag ser det så skulle jag ha två val; antingen agera som Moses mamma eller som Lily Potter, alltså dö för honom (jag vet, det är skillnad när Moses mamma har två andra barn att ta hand om också, men ändå).

Vågar jag ens fråga vad ni skulle göra? 

SPARK!

Under månadsmötet vi hade på kontoret imorse började Button sparka – på riktigt. Jag kände det rejält från både insidan och på utsidan av magen. Det pågick i ca 30 minuter och det var lite svårt ibland att vara fokuserad på mötet. Jag måste erkänna att det var häftigt med lite obehagligt att bli sparkad inifrån. Hittills har jag bara känt små stick, och hårda ihållande tryck med huvud eller rumpa utåt, men inte riktiga, faktiska sparkar. Kul att känna att han verkligen lever och är aktiv där inne!

Dessutom berättade min kollega att han och hans flickvän har fått exakt samma datum för beräknad förlossning. Hur coolt är inte det?

Hur jobbig är det okej att vara?

Jag känner mig jobbig och i vägen mest hela tiden – inte riktigt likt mig. Vanligtvis tar jag plats, pratar mycket, skrattar, umgås och socialiserar, drar ihop folk för att hitta på saker, äter middag eller tar en drink. I vanliga fall fick mina vänner boka mig en vecka i förväg om jag skulle ha tid.

Nu åker jag hem direkt efter jobbet för att jag är så trött. Kul.

Jag försöker kompensera lite med att gå på stan när jag är ledig, men jag blir helt slut av att gå runt i mer än tre timmar. I vanliga fall jobbade jag 8 timmar, oftast i högklackat, gick sedan en runda på stan och gick sedan ut på kvällen, utan problem. Nu måste jag ibland ringa Royden och be honom hämta mig vid tågstationen för att jag inte vågar gå hela vägen hem själv utifall jag skulle kollapsa.

Är det okej att vara så jobbig?

Igår fick jag en kommentar på Facebook av en tjej som jag gick i samma högstadie som – vi var kompisar då, umgicks inte jättemycket då och vi har stött på varandra ett fåtal gånger efter det, men jag tänker på henne fortfarande ibland (som när hon var nervös inför att stå Lucia i luciatåget i nian och fick låna mitt lyckohalsband – en liten fyrklöver i guld på en tunn kedja, eller när hon satte igång med stenhård träning fastän det var jobbigt och fick sjukt bra resultat, eller när hon erkände att hon också hade komplex över delar av sin kropp vilket jag hade så svårt att tro då jag var så avundsjuk). Hon har precis, för några veckor sedan, fått en liten Felicia. Jag hoppas Button blir lika fin! Hon skrev följande:

”Att vara gravid är en känslomässig berg och dalbana, ibland bölar man för minsta lilla, känner sig fetast i världen och har dåligt samvete för att man känner som man gör… man är ju gravid och borde ju vara lyckligast i världen… det är helt okey att känna så och inte alls konstigt!”

Tack, Alexandra (fortfarande den vackraste Lucian jag någonsin har sett).

Det var verkligen precis vad jag behövde. Oavsett om andra säger att det är okej, så betyder det inte riktigt lika mycket som när man får höra det från någon som verkligen vet vad man går igenom. Jag önskar att jag kan göra dig en lika stor tjänst en dag.

Ultraljud!

Ultraljudet var det häftigaste jag någonsin varit med om! Det var mer detaljrikt än vad jag hade väntat mig, och barnmorskan scannade överallt och lite till. Hon förklarade vad det var vi såg, men det hade egentligen inte behövts.

Buttons pappa, Royden, var först med att se vilket kön det var – en pojke! Barnmorskan sa att man aldrig ska lita på ultraljudet till 100% vad gäller kön, men enligt henne kunde vi inte få en klarare bild än det vi såg. Och visst fanns där en liten penis. Royden blev helt överlycklig över att han såg det utan barnmorskans hjälp, och vi har ju, som sagt, alltid trott att det var en pojke. Tänk om de töntiga små testerna faktiskt fungerar?

Efter ultraljudet fick vi lyssna på Buttons hjärta, men eftersom min livmoder tydligen ligger framåt, och inte uppåt/innåt som de vanligtvis gör, så fick barnmorskan sätta mikrofonen på sidan av magen. Det gick ju självklart lika bra ändå. Enligt henne kommer jag inte kunna känna sparkar lika tydligt eller lika tidigt som man vanligtvis gör, på grund av livmoderns placering, men helt ärligt så känner jag så mycket andra rörelser att det inte gör så mycket alls.

På tio veckor har lilla Button vuxit så mycket! Hans ena fot är lika stor som hela han var i vecka 9! Hur häftigt som helst!

9 veckor:

20110824-105234.jpg

19 veckor:
20110824-105252.jpg

Vi har nu också ”gått live” med nyheten (dvs. skrivit om det på Facebook. Är det inte hemskt att Facebook tar så stor plats i folks liv? Nåväl, det är ett enkelt sätt för oss att nå alla vi känner på ett smidigt sätt, och de närmaste har ju vetat om Button länge nu). Till de som redan visste har vi ringt och SMS:at och berättat att Button blir en Alexander och vi har blivit bemötta av glädjerop och lyckönskningar till höger och vänster. Hoppas att han känner av hur önskad och välkommen har verkligen är, min lilla knapp.

Nu är det bara lite mer än halva tiden kvar, så nu får vi bara se till att förbereda oss så gott vi kan med kurser, barnrum och babyshowers – och längta! Åh, så jag längtar!