Förlossningen

Ni är härmed varnade för äckligt innehåll.

 

Jag är väl skyldig att redogöra för er hur förlossningen gick. Jag har verkligen inte hunnit skriva mer än några rader på Facebook hittills, för SURPRISE SURPRISE att ha en nyfödd att ta hand om tar upp all tid! Inte för att det gör mig så mycket, men ändå.

Efter sista blogginlägget hände det hur mycket som helst. Inte direkt, såklart, men mellan då och nu har det hunnit hända en miljon saker.

Barnmorskan som jag hade under nattskiftet tyckte promt att jag skulle ha en kanyl i handen. Jag ogillar verkligen tanken och ville först inte ha den. Jag ville testa utan smärtlindring först. HAHA kul skämt, Emelie! Värkarna som kom fram till 04.00 var väl helt okej och gick att andas igenom bra och så, men efter kl 04.00 var jag så trött (efter att inte ha sovit på tre dygn, typ) att kroppen inte klarade av mer.

Jag kunde inte slappna av under värkarna tillräckligt att ens andas. Musklerna kollapsade helt och skakade något fruktansvärt till slut. Royden var nog livrädd, skulle jag tro, men visade inte så mycket av det. Jag visste varken ut eller in, och kommer inte ihåg mycket av vad som hände, och visste knappt vad jag själv hette. Jag gick till slut med på att sätta en epidural, men tillhörande kanyl i handen (som jag fick ett EMLA-plåster för innan). De lade dessutom ett EMLA-plåster på ryggen på mig så att jag inte skulle känna så mycket av nålarna i ryggen.

Narkosläkaren kom in till oss runt 05.00 och satte igång direkt. Jag skulle lägga på mig sidan på sängen och dra ihop mig som en boll. Jättelätt med värsta megamagen… Barnmorskan frågade om jag ville att de skulle berätta för mig vad de gjorde. Eh, nej tack! Jag vet inte om läkaren var stressad eller om det bara var svårt att sikta in sig i min ryggrad, men när han förde in den tunna plastslangen mellan kotorna lyckades han sikta in sig på vänster lårben. Det blixtrade och brann och gjorde så fruktansvärt ont i benet att jag knappt kunde tala om vart det gjorde ont. Royden berättade i efterhand att det var något av det läskigaste han varit med om. Läkaren lade om slangen och jag lyckades lugna ner mig till slut, och när bedövningen tog kunde jag äntligen få vila.

Problemet med en epiduralbedövning är att ibland avstannar värkarna. De provade att spräcka fosterhinnan för att se om det skulle sätta igång värkarna igen, men det hände inte så mycket. Då måste de pumpa en full av ett hormon som sätter igång värkarna igen. Jippi. De drog på som attan med det där hormonet och kl 09.00 var värkarna starka igen, men inte omöjliga.

Kl 10.00 fick jag en så kallad klyx. Det är en stor pipett med en lösning i som spolar rent i ändtarmen. Jag frågade om de kunde hjälpa mig med mig svullna gasiga mage, och klyxen var resultatet av den förfrågan. Det var riktigt obehagligt, man får jättekraftig diarré som en stackars barnmorska måste ta hand om i de snygga vuxenblöjorna man har på sig under hela värkarbetet. Yay. Nåväl, det hjälpte ju.

Efter det tyckte de att värkarna kom för långsamt eller något så de drog på med ännu mer av det där hormonet, och efter en halvtimme, runt 11.30  var de så intensiva igen att musklerna krampade på nytt och jag kände mig inte medveten längre. Barnmorskan frågade om jag ville testa lustgas, vilket jag absolut inte ville, och erbjöd istället en extrados av epiduralbedövningen vilket jag gladeligen mottog.

Runt 13.00 började jag känna krystvärkar. De känns riktigt konstigt, man kan liksom inte hjälpa att kvida när de kommer. Och först vet man ju inte vad det är som händer. Jag var jätterädd i början och började gråta vid varje värk. Det trycker på jättemycket nedåt i hela underdelen av magen och det känns som om hela magen kommer falla ut. Kl 15.00 bad barnmorskan mig att testa att krysta när det kom en värk, och typ 10 minuter senare var det dags att krysta fram bebisen. Det tog 20 minuter enligt journalen men det kändes mer som en timme för mig.

Jag fick testa lite olika ställningar, att ligga på sidan, att stå på knä, att ligga i gyn-ställning osv, men gillade att ligga på sidan mest. Det var lättare att slappna av i resten av kroppen och bara fokusera på krystningarna när jag låg ner. Barnmorskan som var med under det här skedet var student och jag gillade inte henne alls. Hon stressade på mig som tusan och var inte ett dugg sympatisk. Usch.

Royden var däremot världens bästa och andades med mig genom alla värkar. Han sa att under en period när värkarna var som värst somnade jag mellan dem, bara för att 30 sekunder senare vakna och kämpa igenom nästa värk. Han lämnade aldrig mig, utan stod alltid på någon sida av sängen och höll mig i handen, smekte min panna, tvingade mig att dricka vatten och bara var bäst i världen.

När han nästan var ute, dvs när det bredaste stället på huvudet var ute sprack jag tydligen jättemycket. Och det kändes. Det ilade, brann, sticktes och gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag grät och sa att jag inte kunde klara av mer, för så kändes det verkligen. Jag hade ingen kraft att krysta mer. Jag hade inte sovit på flera dagar, inte ätit på länge och jag var så trött på barnmorskestudenten som inte verkade ta hänsyn till något alls.

Just i det tillfället ville jag faktiskt hellre bara försvinna. Svimma av, bli helt nersövd, inte vid medvetande längre.

Men det var ju inte ett val. Tre sista krystningar efter många om och men och så var han ute.

De lade upp honom på mitt bröst och satte snabbt på honom en liten mössa och kastade en handduk över oss. Han var så liten, och alldeles blodig och smutsig för han hade bajsat i fostervattnet. Men han var så fin, så underbar och min alldeles egna. Min älskade Alexander.

Jag minns inte om jag grät eller inte, men jag var så lycklig, och stolt över att jag hade lyckats. Royden såg helt paff ut och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga.

Sedan krystade jag ut moderkakan på förfrågan av barnmorskan, och strax efter det kom en läkare in och skulle sy ihop mig.

”Hej Emelie, nu är det så att du har spruckit ganska rejält och jag måste sy dig,” sade läkaren och började med att bedöva området, vilket inte fungerade. Hon trodde mig uppenbarligen inte när jag sa att det fortfarande gjorde jätteont när hon petade och stack i mitt redan sönderslitna underliv, utan sydde ändå. Kul.

”Jag tänker inte ens berätta hur många stygn jag har lagt – det är riktigt trasigt här och du är så svullen att jag knappt kan se vad jag gör.”

”Ja, men om den jävla idioten till barnmorskestudent inte hade stressat mig så jävla mycket kanske jag inte hade spruckit lika mycket!” ville jag skrika, men det gjorde jag ju självklart inte. Det tog en timme för henne att sy ihop mig, och medan hon gjorde det var de andra barnmorskorna och sjuksköterskorna på mig och skulle trycka JÄTTEHÅRT på magen så livmodern skulle dra ihop sig igen.

Skulle det inte räcka med 18 timmar värkarbete, sönderslitet underliv och stygn utan bedövning? Nej, de var tvungna att trycka in ett finger i navelhöjd ända in till ryggraden också, flera gånger!

Efter många om och men och lång väntetid fick vi komma till BB. Jag hade så ont överallt, var så trött att jag såg i kors, och de väntade ända till midnatt innan vi fick ett rum. Äntligen fick jag sova.

Förlossningen var det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men helt klart värt alltihop. Nu, tre veckor efteråt, kan jag sitta normalt och tömma tarmen någorlunda smärtfritt. Utöver det är sömn för min och Roydens del, samt att Alexander verkar ha ont i magen till och från som är de största problemen, men det är helt och hållet uthärdligt för han är så fin. Han är värd varenda värk, varenda frustrerad tår och varenda minut jag måste sitta uppe på nätterna.

Tack för alla gratulationer och lyckönskningar, tack till alla på Huddinge Sjukhus och BB, och störst tack till min älskade Royden!