Building Button

Month: januari, 2012

Öppen 3 cm

Har nu kommit in på förlossningsrummet. Bebisen mår bra, värkarna kommer som de ska och jag är redan öppen 3 cm. Jag är jätteskakis och svimfärdig, för barnmorskan började prata om att sätta kanyler i armen på mig, vilket jag verkligen inte vill ha. Men hon respekterar det och sätter ingen nu. Kanske sen om jag behöver.

Royden hämtade just all mat vi tog med oss. Nice.

Annonser

Nu åker vi in till sjukhuset

Bara så ni vet. Värkarna kommer kraftigt med 5 minuters mellanrum. Vi får se vad som händer nu.

”Gör som du vill.”

Jag ringde just till förlossningen igen för att värkarna börjar bli mer … (värk) … regelbundna nu och har hållit på hela dagen. Nu är jag rädd för att vi måste åka in till förlossningen, men jag har inte sovit så värst bra och är rädd för att jag kommer vara för slut för att orka föda barn.

Barnmorskan jag pratade med frågade om saker jag redan hade berättat för henne, så jag fick dra historien två gånger, dessutom genom en värk. Tack för den.

Hon sa att vi kunde komma in så kunde jag få smärtstillande, men när jag frågade om jag fick åka hem igen efter det sa hon nej. Så jag måste alltså tillbringa natten på sjukhuset om jag vill kunna sova. Aldrig. Jag hatar sjukhus. När jag frågade om vi i så fall skulle ta med oss förlossningsväskan svarade hon stressat ”Asså, det gör du som du vill.” Aha, okej.

Nu sitter jag i sängen med kuddar överallt och ska kolla på en film med Royden, får se hur det går. Han har packat ner allting vi behöver så att det bara är att åka när/om det behövs inatt.

Ska man verkligen behöva ha såhär ont såhär länge? Jag orkar snart inte mer. Kejsarsnitt – får man be om det?

Morfin för att få sova en hel natt?!

Ni vanliga dödliga som sover hela nätter utan avbrott, har ni någonsin tänkt på vilken tur ni har?

Från och med att Button blev så pass stor att magen började synas (typ vecka 25) har jag vaknat minst en gång per natt för att jag behöver kissa. Helt okej, liksom, för jag somnade snabbt om direkt när jag kom tillbaka till sängen. Och jag känner folk som har det likadant fast de inte är gravida.

De senaste dagarna har dock inte varit riktigt så trevliga. Jag somnade runt 01.00 i natt och vaknade 03.00 och har varit vaken sedan dess. (När jag gick upp och på toaletten märkte jag att resten av denna uppmärksammade slempropp hade lossnat. Ingen tvekan över huvudtaget, för den ser ut precis som vad namnet antyder. BLÄ!) Jag hinner inte somna om mellan värkarna, som fortfarande bara kommer när jag ligger ner. I natt körde jag på en annan strategi däremot. Jag ställde mig upp och gungade lite med höftpartiet tills värken klingade av och gick sedan och lade mig igen. Det funkade ganska bra, och jag tror att jag måste ha somnat några gånger åtminstone. Jag försökte hålla koll på klockan också, men det gick inget vidare. 06.45 vaknade Royden också och frågade om allt var okej.

Jag vet aldrig vad jag ska svara på det.

”Ja, värkarna känns så som de ska, så jag antar att det är okej.” Eller, ”Nej, förlossningsvärkar gör ont!” (Döh?) Ja, ni fattar…

Till slut gick jag upp och tog ett bad. Det var otroligt skönt att få vara lite viktlös, varm och bara få dåsa omkring ett tag. Men man kan ju inte ligga i badkaret en hel dag heller.

Runt 09.30 bestämde jag mig för att ringa till förlossningsavdelningen igen. Jag fick prata med ännu en supertrevlig kvinna, berättade för henne om allt slemmigt, alla värkar och att jag inte kan sova på grund av dem.

”Tyvärr är detta jättevanligt,” sa hon.

”Tyvärr?” tänkte jag, som bara var glad över att det inte var något fel på mig.

”Det är vanligt att det kommer förvärkar på nätterna medan dagarna är lugnare. Har du testat att ta värktabletter när du får sådär ont? Ta två Alvedon och om du har en värmekudde kan du lägga den på magen och försök att få lite sömn. Det är jätteviktigt att man får vila inför en förlossning, och om du inte ens kan ligga ner blir ju det lite knepigt. Kroppen vill att du ska stå upp och sova, eller?”

”Hehe, ja, typ…” Oookej, två tabletter av den sort som absolut inte funkar på mig vad gäller smärtlindring och en värmekudde har jag inte, så det blir till att improvisera…

”Om det inte hjälper, och det blir samma sak i natt, ring till oss så får du komma in hit om du vill så kan vi kolla på dig, kanske till och med hjälpa till med att få igång förlossningen, även om du har en inbokad tid med din barnmorska på fredag. Annars kan du få bättre smärtlindring av oss, som Citodon eller morfin, eller försöka med starka sömntabletter.”

o.O

Oookej… Morfin, bara för att få sova en hel natt? Jag tror jag håller mig till min improviserade värmekudde och en igångsättning, tack så mycket.

Så det är såhär det känns, alltså?

Igår kväll gick vi och la oss tidigt då både jag och Royden var trötta, och tittade på avsnitt 9-13 av nya Thundercats och de sista 4 avsnitten av den riktiga tecknade Batman-serien. Vi ser på alldeles för mycket tecknat, men jag antar att det är ett försök till att kompensera det massiva antalet vuxenpoäng vi har samlat på oss på knappt ett halvår…

När jag lägger mig ner brukar magen krampa ihop sig, inte så att det gör ont eller så, men den blir stenhård till och från, och det får huvudet att kännas som när man hänger upp-och-ner. Men, igår började det faktiskt göra ont också, en smärta som liknar mensvärk väldigt mycket. Jag lyckades dock somna till slut, bara för att vakna typ tusen gånger under natten av sammandragningarna. När klockan var runt 5:30 gav jag upp på att försöka somna om, för värkarna kom så tätt inpå att jag inte hann somna.

Here we go, tänkte jag och drog fram mobiltelefonen och öppnade en graviditetapplikation som har en s.k. värkmätare där man trycker på Start när värken börjar och Stop när den börjar avta så räknar applikationen ut genomsnittstiden och intervallerna, så man slipper tänka på det själv. Enligt den befann jag mig i det första fasen av första stadiet av förlossningen, vilket är när modermunnen öppnas från 0 cm till ca 3-4 cm. Den perioden är tidsmässigt den längsta, men minst intensiv. Om man har en lång förlossning är det oftast det här fasen som drar ut på tiden.

Om man ringer till förlossningen under den här tiden vill de att man stannar kvar hemma, annars kan det bli en väldigt lång vistelse på sjukhuset helt i onödan. Däremot är de väldigt trevliga över telefon och vill att man ringer om man undrar över något.

När värkarna börjar bli mer intensiva och man har ungefär 3-4 stycken inom 10 minuter vill de dock att man kommer in till sjukhuset, för då har förmodligen andra fasen av första stadiet börjat, när modermunnen öppnas från 4 cm till 8 cm. Jag vill inte ens försöka tänka mig hur ont det kan göra då.

När jag klockade mina värkar under morgonen såg jag att de varade i ungefär 45-60 sek, med ca 7-9 minuters intervaller, vilket passar ganska bra in på första fasens värkar. De var dessutom starkare än vad jag tidigare upplevt, men inte en smärta jag är helt ovan vid eftersom jag i vanliga fall har riktigt jäklig mensvärk (såndär man kräks och svimmar av, ungefär).

Man känner verkligen av innan att värken kommer, det börjar först svida till lite grann djupt inne i underlivet (förmodligen där modermunnen sitter), och sedan spänner det till i hela livmodern, dvs från underlivet upp till solar plexus, och sedan blir det bara riktigt intensivt. Det spänner hårt i magen och man spänner sig i hela kroppen av bara farten (men man kan tvinga sig själv till att slappna av, vilket underlättar mycket), man får svårt att andas vanligt och måste ta djupa långsamma andetag för att få i sig luft. När värken sedan ger med sig känner man det lika tydligt och det är en underbar känsla, för smärtan avtar ganska snabbt.

Om det jag upplevde bara var på låtsas undrar jag hur mycket värre det kommer bli när det faktiskt är på riktigt. Kommer det att börja likadant och sedan stegvis bara bli värre? Förmodligen. Men nu har jag fått lite försmak på vad som kommer att hända och det känns faktiskt bra. Nu vet jag hur det känns när en värk kommer, när den avtar och att det faktiskt funkar att andas så som tanterna på barnmorskemottagningen tjatade om på profylaxkursen. Man kan nog inte förbereda sig så mycket egentligen på det här med att föda barn om man aldrig har gjort det tidigare, men jag känner mig någorlunda förberedd, faktiskt.

Och det är ju alltid något.

Nu kör vi eller?

Okej, dags för lite äckelpäckel! Du har blivit varnad.

Jag tror att min slempropp lossnade idag. Igår krampade magen som tusan, oregelbundet och jävligt, men det slutade inte som det brukar göra och höll mig vaken mest hela natten. Imorse hade jag också sammandragningar, de gör inte ont eller så, men jäklar vad hård magen blir!

Jag skulle ta en dusch imorse och la märke till något som jag inte har sett till på flera månader – det såg ut ungefär som sista dagen på mensen. Jag antog att detta kanske kan vara den omtalade slemproppen som lossnar innan förlossningen sätter igång. Jag bestämde mig för att duscha färdigt och se om det brunrosa slemmet fortfarande kom efter duschen. Det gjorde det såklart – blää – så jag ringde till förlossningen och förklarade hur allt såg ut och kändes och frågade om det var proppen som lossnat.

”Det kan det mycket väl vara,” svarade barnmorskan i telefon. ”Du kan också bara blöda lite från modermunnen, men oavsett är det ett tecken på att något håller på att hända. Ring igen om vattnet går, om sammandragningarna blir värre eller om du undrar över något annat.”

Bra svar, tycker jag.

Jag har nu suttit vid datorn hela dagen, laddade upp med massor av mina mumsiga pannkakor till brunch utifall att, liksom, (dansade runt lite grann medan jag gjorde pannkakssmet). Jag har fortfarande sammandragningar men de gör inte ont och är fortfarande mycket oregelbundna.

Jag ringde självklart till Royden bara för att ge honom en heads-up så han inte bokade hela veckan full med viktiga möten (vilket han oavsett inte ska göra tycker jag när hans sambo är 40 veckor plus gravid, men ändå), och han har nog inte kunnat jobba över huvudtaget sedan jag ringde. Nåväl.

Jag fick en lapp i brevlådan från den lata brevbäraren som inte orkade gå upp och plinga på dörren för att se om jag var hemma för att lämna ett paket (från Beauty Bay! Äntligen!), så nu tänkte jag försöka mig på att gå ner till bussen och åka in till Skärholmen för att hämta det själv. Om jag ändå hade tagit körkort, nu när bilen står hemma…

Jag håller er uppdaterade!

Vecka 40

Jahapp, där passerade vi beräknade födelsedatumet, precis som jag hade förväntat mig. Ändå känns det surt att behöva vänta ännu längre. Folk blir så besvikna när de frågar om det har kommit någon bebis och jag svarar nej. Att folk verkligen tror att bebisar kommer exakt den dagen de är beräknade – är folk inte mer allmänutbildade än så? Nåväl, jag orkar inte bry mig längre.

Jag kommer vara så egoistisk nu så folk kommer inte känna igen mig. Jag tänker bara fokusera på mig själv, för så fort Button är här så kommer ju allt fokus ligga på honom. Jag förtjänar det säkert inte egentligen, men det struntar jag i.

Allt är klart i hans rum, vi har köpt alla saker han kommer behöva (tror vi), och försökt förbereda oss så mycket det bara går. Fast, man kan ju inte förbereda sig tillräckligt inför en sån här stor grej.

Jag orkar inte ens skriva mer. Det är nog dags att gå och lägga sig nu, klockan är sent och jag får inte sova på nätterna (inte för att jag kommer få sova mycket när han är här men då kan jag åtminstone ligga bekvämt).

Bild på magen kommer väl senare.

Vecka 39

20120116-175813.jpg

Vi börjar bli stora nu, jag och Button. Inte långt kvar nu, BF är på torsdag. Utöver lite förvärkar på kvällarna så känns det ingenting – jag trodde att jag skulle vara supernervös och må dåligt, men jag mår bra, har okej med energi och den enda som är nervös är Royden.

Jag håller er uppdaterade när det börjar hända grejer.

Sen vecka 38

20120109-224504.jpg

Kom precis på att jag inte har skrivit något om vecka 38 än. Vi har haft så mycket annat för oss med bröllopet att jag helt enkelt glömde.

Förvärkarna kommer ofta nu, framför allt på kvällarna. Det är svårt att somna när man inte kan ligga bekvämt och magen drar ihop sig till en stenhård fyrkant vad man är gör och allt blod försvinner från huvudet till livmodern. Button rör på sig mycket fortfarande och det kan göra att värkarna gör ännu ondare ibland.

Royden är världens bästa och går upp på kvällarna för att fixa t ex varm choklad eller smörgåsar för att jag vill ha det, fast än jag enkelt skulle kunna göra det själv. Han är verkligen världens bästa partner och kommer bli världens bästa pappa.

Jag önskar dock att jag kunde säga att jag nu helt och hållet har vant mig vid tanken på att bli förälder. Att allt är klart och att jag nu bara väntar och längtar. Självklart längtar jag tills Button kommer, men inte bara för att få bli mamma. Mest är jag självisk och vill att graviditeten ska vara över så att jag kan röra mig normalt och känna mig lite snygg ibland. Hemsk människa är vad jag är.

Royden verkar ha greppat allt och är jättetaggad inför hela grejen. Jag är mest rädd och orolig. Bästa starten, liksom! Men, som man alltid säger, det löser sig.

Vi fick se honom på ultraljud igen för bara några dagar sedan, finaste profilen jag någonsin har sett! Han låg och svalde och var jättesöt.

Han får gärna komma snart, men det är hela 10 dagar kvar… Pust.

Vecka 37

20120102-231245.jpg

Är riktigt tjock nu, och det stökar runt ganska ordentligt fortfarande. Han är nog rätt liten, smidig och slajmig för han snurrar runt hur mycket som helst. Inte får jag sova heller.

Imorgon ska vi på ultraljud igen och se hur tillväxtkurvan ser ut, hur pass liten han är och sånt. Sen är det bara en dag kvar tills Evelines BF, hoppas allt går bra för henne! Hon har en gigantisk bebis istället, så jag hoppas hon slipper gå över tiden. Vi ska bli mammor som sitter i solen och myser i vår, med eller utan lattemuggar. 🙂 ser fram emot det som tusan. ❤

Godnatt 🙂