Vecka 25

av Honeymunchkin

Jag vet inte var jag ska börja. 25 veckor känns helt otroligt. Det är alltså bara 15 kvar, på ett ungefär i alla fall, och helt plötsligt känns 25 veckor som ingenting och 15 som hur mycket som helst. Klarar jag verkligen av 15 veckor till? Hur mycket får man klaga? Hur kul är det egentligen att läsa? (Varför bryr jag mig om det egentligen, jag är bara här för att ventilera ju…)

Kanske vill jag att andra som också har en jobbig graviditet ska känna igen sig, eller att de som alltid har trott att det är en dans på rosor att vara med barn ska förstå att så är inte alltid fallet. Det jag skriver är kanske riktat till de som säger ”Äh, det blir nog bra ska du se”. Vad är det för ursäkt till uppmuntran? Skulle det få mig att känna mig bättre menar du?

Det man vill höra är att det är okej att känna sig värdelös, fet, jobbig, överkänslig och i vägen ibland. Jag vill inte höra att folk förväntar sig att jag ska må bättre eller att jag kommer klara det – jag har väl inget val, eller hur? Måste jag stråla av lycka och tycka att det här är det bästa som har hänt?

Allting är obekvämt och gör ont. Att sitta, att stå, att böja mig och att ligga ner. Jag är hungrig jämt, och äter jag inte inom 10 minuter efter det att jag känner hungerkänsla blir jag istället så illamående att jag inte vill äta. Då blir jag så utmattad att jag blir snurrig av att ställa mig upp från sittande ställning. Jag blir så frustrerad och arg och ledsen och upprörd och orolig, så jag börjar nästan gråta om jag missar bussen på morgonen för att jag inte kan springa längre.

Jag vill bara ligga ensam i sängen en hel dag och gråta och få ut all frustration, få lite mer energi och kanske kunna ta tag i saker efter det. Jag vill inte gråta ut hos någon, jag vill inte prata med någon, jag vill inte att någon försöker stötta mig för det blir bara fel ändå. Jag vill vara ensam och hata världen ifred.

Och jäklar vad magen har vuxit.

*tjockis*

20111009-220616.jpg

Annonser