One of those down-days…

av Honeymunchkin

Ja, det kan man väl lugnt säga.

Igårkväll somnade jag helt utmattad i sängen runt 20.30, medan Royden tittade på tecknade Batman. Jag älskar att titta på det, men jag var helt enkelt för trött för att hålla ögonen öppna. Jag vaknade till kl 22.00, Royden satt i soffan och jobbade då, jag gick upp för att borsta tänderna och sedan gick jag och lade mig igen.

Kl 07.30 imorse gick jag upp för att äta innan vi skulle till barnmorskan på Mama Mia. Det var en vanlig koll bara; järnvärden, blodsocker, kissprover och väga sig. Innan jag blev med barn vägde jag 48-49 kg. Vid förra kollen, för ungefär en månad sedan, vägde jag 52 kg. Idag vägde jag 54,2 kg. FEMTIOFYRA KILO! Nu skrattar säkert många åt mig, eller tycker att jag har sjuka ideal och så vidare, men det är riktigt, riktigt jobbigt att se vågen gå över 50 kg-sträcket. Jag har aldrig vägt såhär mycket i hela mitt liv och trodde aldrig att jag skulle göra det heller.

Barnmorskan undrade hur det kändes, och jag sa precis som det var. Då påpekade hon att det är en bra viktuppgång, den är varken under eller över normalkurvan, och att det är viktigt att jag fortsätter att gå upp. Det mesta av den extra vikten är ökad blodmängd och brösten (Yay!), och sedan kommer jag gå upp ca 7 kg till i och med att barnet lägger på sig vikt och att hela livmodern fortsätter att växa. Hon frågade om jag åt ordentligt, och om jag äter bra mat – jag svarade ju självklart ja.

I sådana situationer tycker jag att det är lite obekvämt att ha Royden där. Jag skäms så mycket över att jag tycker att det här med viktökning är jobbigt, och jag vill inte bara prata problem och Jag-Jag-Jag hela tiden när han är där. Han ska inte behöva lyssna på det. Jag behöver väl inte dela med mig av precis allt, eller?

När jag sedan kom tillbaka till jobbet och hade köpt en smörgås i kafeterian för att jag kände mig hungrig igen, ångrade jag mig direkt. Jag ville inte trycka i mig mer mat och bli ännu större. Dessutom frågade min kollega om det var frukost eller lunch jag hade inhandlat – jag svarade ‘mellanmål’ och han och min andra kollega började skratta. Det var säkert jätteroligt.

Men jag vill inte äta när folk skrattar åt mig – för att jag äter.

Jag började självklart gråta, och eftersom det inte fanns några lediga mötesrum fick jag sitta i fikarummet och gråta så tyst det gick. Royden ringde och försökte muntra upp mig, men det går bara inte när jag går in i ett destruktivt mind-set. ”You’re just having one of those down-days, tomorrow might be an up-day, right?”

Right… Jag har fortfarande ont i ögonen och i huvudet från den timmen jag grät ögonen ur mig för att jag vägde så lite som 54,2 kg (som för mig är ungefär 100 kg). Pinsamt.

Annonser