Börjar jag vänja mig, eller?

av Honeymunchkin

Ja, kanske det. Nu är det ju publikt, alla vet, alla kan se, alla vill känna och klämma och tycka.

Trots det känner jag mig inte så värst gravid längre. Magen verkar inte sticka ut längre, och det enda jag fortfarande märker av är lite yrsel, illamående och obehagskänslor. Kul. Jag känner mig utstirrad på stan, äcklad av min egen kropp om jag råkar se en skymt av den i vår förrädiska helfigursspegel precis vid garderoben och ingenting känns roligt.

Skulle inte livet bli bättre, lättare, sexigare, roligare och alldeles, alldeles underbart i andra trimestern? Jag mår bara dåligt hela tiden, blir ledsen för vad som helst, är så svag i kroppen att jag knappt orkade dammsuga häromdagen (blir alldeles andfådd av att gå upp för trapporna på jobbet!), och förväntas dessutom jobba lika mycket som jag gjorde tidigare. Självklart borde man kunna jobba likadant som förut! Jag är ju inte sjuk!

Jag är inte sjuk, men jag känner inte igen mig själv. Mina tankar är helt främmande för mig, min självkänsla är på väg ner i botten igen, jag reagerar helt åt helvete vissa gånger och jag skäms. Hur förklarar jag för den jag älskar att jag känner mig äcklad av tanken att han ska se mig naken – utan att få det att låta som om det är hans fel?

Alla snackar om att graviditeten är en så underbar tid: ”Ta vara på den!” ”Förstår du nu vad tjejer menar när de tycker att det är underbart att vara gravid?” ”Åh, vad mysigt!” Nej! Inte mysigt alls. Det kommer inte vara mysigt så länge det känns såhär.

Och så länge ingen förstår.

Annonser