Building Button

Month: augusti, 2011

Har glömt att visa!

När jag kom hem dagen efter ultraljudet fann jag detta i vardagsrummet! Royden hade gjort så fint, och köpt blåa nappar med rymdmotiv och hängt upp bland ballongerna. Konstellationen är fortfarande kvar.

20110831-123230.jpg

Och, efter att ha tjafsat lite med supporten på Spreadshirt så fick vi äntligen vår Green Lantern baby body med rätt tryck levererad! Är den inte snygg?

20110831-123901.jpg

Jag beställde en Batman-tröja också, men den ligger nerpackad i en flyttkartong tillsammans med lite andra babysaker, till exempel den jättesöta lilla seglaruniformen och björnoverallen. Jag visar senare, när vi har flyttat.

Hur jobbig är det okej att vara?

Jag känner mig jobbig och i vägen mest hela tiden – inte riktigt likt mig. Vanligtvis tar jag plats, pratar mycket, skrattar, umgås och socialiserar, drar ihop folk för att hitta på saker, äter middag eller tar en drink. I vanliga fall fick mina vänner boka mig en vecka i förväg om jag skulle ha tid.

Nu åker jag hem direkt efter jobbet för att jag är så trött. Kul.

Jag försöker kompensera lite med att gå på stan när jag är ledig, men jag blir helt slut av att gå runt i mer än tre timmar. I vanliga fall jobbade jag 8 timmar, oftast i högklackat, gick sedan en runda på stan och gick sedan ut på kvällen, utan problem. Nu måste jag ibland ringa Royden och be honom hämta mig vid tågstationen för att jag inte vågar gå hela vägen hem själv utifall jag skulle kollapsa.

Är det okej att vara så jobbig?

Igår fick jag en kommentar på Facebook av en tjej som jag gick i samma högstadie som – vi var kompisar då, umgicks inte jättemycket då och vi har stött på varandra ett fåtal gånger efter det, men jag tänker på henne fortfarande ibland (som när hon var nervös inför att stå Lucia i luciatåget i nian och fick låna mitt lyckohalsband – en liten fyrklöver i guld på en tunn kedja, eller när hon satte igång med stenhård träning fastän det var jobbigt och fick sjukt bra resultat, eller när hon erkände att hon också hade komplex över delar av sin kropp vilket jag hade så svårt att tro då jag var så avundsjuk). Hon har precis, för några veckor sedan, fått en liten Felicia. Jag hoppas Button blir lika fin! Hon skrev följande:

”Att vara gravid är en känslomässig berg och dalbana, ibland bölar man för minsta lilla, känner sig fetast i världen och har dåligt samvete för att man känner som man gör… man är ju gravid och borde ju vara lyckligast i världen… det är helt okey att känna så och inte alls konstigt!”

Tack, Alexandra (fortfarande den vackraste Lucian jag någonsin har sett).

Det var verkligen precis vad jag behövde. Oavsett om andra säger att det är okej, så betyder det inte riktigt lika mycket som när man får höra det från någon som verkligen vet vad man går igenom. Jag önskar att jag kan göra dig en lika stor tjänst en dag.

Mammakläder?

Sedan ungefär vecka 12 har jag inte kunnat ha mina vanliga byxor. Det gick bara inte att knäppa dem utan att jag mådde illa av att de var så tighta i midjan. Tur för mig att det var varmt ute, eftersom jag då kunde ha leggings och en tunika, eller en lös klänning eller liknande. Jobbigare var det när jag skulle till jobbet och insåg att inga av mina vanliga kontorskläder passade. Redan?!

Jahapp, bara att köpa nytt då! Inte för att det gjorde så mycket, egentligen. Alla vill väl ha en skälig anledning till att införskaffa sig en helt ny höstgarderob?

Problemet som uppstod var att jag är på tok för liten för alla mammakläder (som nästan aldrig finns i stl 34) och lite för tjock för vanliga kläder. Lösningen blev så kallade jeggings! På Vila-butiken på Götgatan här i Stockholm hittade jag tre par av dessa chinos-liknande leggings i olika färger. Två par är hellånga och det tredje är tre-kvartslånga (ej på bild). De kostade runt 200:- styck och går jättebra att vika ner en aning så resåren i midjan inte trycker direkt på magen utan snarare strax under.

Pieces Foxy Funky leggings armyPieces Foxy Funky leggings black

Jag kikade förbi på H&M också (deras mammakläder är jättestora i storlekarna! Helt galet!) och hittade dessa. De denimfärgade var slut i min storlek så det fick bli svarta istället, men det är helt okej för mig. 149:- på H&M.

H&M treggings black

Utöver det tycker jag att de korta, tighta trikåkjolarna från typ H&M och Gina Tricot fungerar jättebra som pennkjolar till kavajen på jobbet. Det går jättebra att ha en lös t-shirt instoppad så kjolen verkligen smickrar den lilla magen, eller bara under ett långt linne med en figursydd skjorta över (så länge man nu kan ha figursydda skjortor, dvs). De kostar runt 50-100:-

H&M skirt blackNågot jag har upptäckt är väldigt bekvämt under vad som helst är strumpbyxor med riktigt hög midja. Är midjan för långt ner så halkar strumpbyxorna ner och man får smita in på toaletten för att dra upp dem stup i kvarten. Är de mittemellan sitter de för direkt på magen och det kan till och med göra ont efter ett tag. Men sitter midjan över magen så är det inga problem alls! Man får dessutom lite extra stöd, även om det inte behövs så jättemycket nu i början. Jag vet att många vanliga klädkedjor gör strumpbyxor för gravida med extra stöd runt magen. Det blir till att investera i ett antal sådana snart.

Bekväma skor är också något man bör investera i. Hittills har jag för det mesta bara kört på mina löparskor, men ska kolla runt efter lite snyggare varianter snart. Curlingkängor – är det för bekvämt?

Curlingkängor

Börjar jag vänja mig, eller?

Ja, kanske det. Nu är det ju publikt, alla vet, alla kan se, alla vill känna och klämma och tycka.

Trots det känner jag mig inte så värst gravid längre. Magen verkar inte sticka ut längre, och det enda jag fortfarande märker av är lite yrsel, illamående och obehagskänslor. Kul. Jag känner mig utstirrad på stan, äcklad av min egen kropp om jag råkar se en skymt av den i vår förrädiska helfigursspegel precis vid garderoben och ingenting känns roligt.

Skulle inte livet bli bättre, lättare, sexigare, roligare och alldeles, alldeles underbart i andra trimestern? Jag mår bara dåligt hela tiden, blir ledsen för vad som helst, är så svag i kroppen att jag knappt orkade dammsuga häromdagen (blir alldeles andfådd av att gå upp för trapporna på jobbet!), och förväntas dessutom jobba lika mycket som jag gjorde tidigare. Självklart borde man kunna jobba likadant som förut! Jag är ju inte sjuk!

Jag är inte sjuk, men jag känner inte igen mig själv. Mina tankar är helt främmande för mig, min självkänsla är på väg ner i botten igen, jag reagerar helt åt helvete vissa gånger och jag skäms. Hur förklarar jag för den jag älskar att jag känner mig äcklad av tanken att han ska se mig naken – utan att få det att låta som om det är hans fel?

Alla snackar om att graviditeten är en så underbar tid: ”Ta vara på den!” ”Förstår du nu vad tjejer menar när de tycker att det är underbart att vara gravid?” ”Åh, vad mysigt!” Nej! Inte mysigt alls. Det kommer inte vara mysigt så länge det känns såhär.

Och så länge ingen förstår.

Ultraljud!

Ultraljudet var det häftigaste jag någonsin varit med om! Det var mer detaljrikt än vad jag hade väntat mig, och barnmorskan scannade överallt och lite till. Hon förklarade vad det var vi såg, men det hade egentligen inte behövts.

Buttons pappa, Royden, var först med att se vilket kön det var – en pojke! Barnmorskan sa att man aldrig ska lita på ultraljudet till 100% vad gäller kön, men enligt henne kunde vi inte få en klarare bild än det vi såg. Och visst fanns där en liten penis. Royden blev helt överlycklig över att han såg det utan barnmorskans hjälp, och vi har ju, som sagt, alltid trott att det var en pojke. Tänk om de töntiga små testerna faktiskt fungerar?

Efter ultraljudet fick vi lyssna på Buttons hjärta, men eftersom min livmoder tydligen ligger framåt, och inte uppåt/innåt som de vanligtvis gör, så fick barnmorskan sätta mikrofonen på sidan av magen. Det gick ju självklart lika bra ändå. Enligt henne kommer jag inte kunna känna sparkar lika tydligt eller lika tidigt som man vanligtvis gör, på grund av livmoderns placering, men helt ärligt så känner jag så mycket andra rörelser att det inte gör så mycket alls.

På tio veckor har lilla Button vuxit så mycket! Hans ena fot är lika stor som hela han var i vecka 9! Hur häftigt som helst!

9 veckor:

20110824-105234.jpg

19 veckor:
20110824-105252.jpg

Vi har nu också ”gått live” med nyheten (dvs. skrivit om det på Facebook. Är det inte hemskt att Facebook tar så stor plats i folks liv? Nåväl, det är ett enkelt sätt för oss att nå alla vi känner på ett smidigt sätt, och de närmaste har ju vetat om Button länge nu). Till de som redan visste har vi ringt och SMS:at och berättat att Button blir en Alexander och vi har blivit bemötta av glädjerop och lyckönskningar till höger och vänster. Hoppas att han känner av hur önskad och välkommen har verkligen är, min lilla knapp.

Nu är det bara lite mer än halva tiden kvar, så nu får vi bara se till att förbereda oss så gott vi kan med kurser, barnrum och babyshowers – och längta! Åh, så jag längtar!

Vecka 19

Snart är vi halvvägs – och det märks! Inte storleksmässigt, möjligtvis, även om folk nu börjar kommentera det, men lilla Button vill ut! Inte på riktigt, såklart, men det pågår väldigt mycket inne i mammas mage. Huvudet sticker fram, eller en fot, eller en rumpa eller varför inte hela Button på en gång? Det är en ganska obehaglig känsla rent fysiskt, men emotionellt är det obeskrivligt underbart.

Det är kul också att Buttons pappa får vara med lite grann – han kan också ligga och känna efter hur bebisen rör på sig innan vi går och lägger oss. Jättemysigt! Jag tror att det har varit jobbigt för honom hittills att känna sig så utanför, men nu blir det andra bullar!

Alla papper angående nya lägenheten är nu klara – vi väntar på lite bankdagar som ska passera osv, men utöver det är allt klart. Det känns helt overkligt! Snart ska vi få styra och stå i ett barnrum! Och inte nog med det, imorgon ska vi på ultraljud, för andra gången. Om Button inte promt har bestämt sig för att skyla sig så kommer vi få se imorgon om det blir en flicka eller pojke. Så spännande!

Folk frågar ofta vad vi hoppas på – jag brukar svara: ”Ett friskt barn”, fast än jag vet vad de menar. När de sedan frågar vilket kön vi tror att det är, ja, det är en helt annan sak! Jag har hela tiden trott att det är en pojke. Likaså min sambo. Alla töntiga tester vi har gjort har alla visat ‘Pojke’, och häromdagen bad min storkusin att få titta på magen och sade bestämt: ”Jag tror att det blir en pojke – du har en typisk pojkmage!” Inte för att jag tror att det kan vara skillnad på magen beroende på fostrets kromosompar, men ändå.

Imorgon får vi förhoppningsvis veta! Då kommer vi även sprida ordet lite längre än till bara de närmaste vännerna. Det ska bli intressant att se hur folk reagerar…

Bild på magen kommer här!

20110824-093312.jpg

Vecka 18

En vecka till då. Det går så snabbt! I början tyckte jag att det gick så himla långsamt, men det kan ju ha att göra med att vi hade semester då och nu är jag tillbaka på jobbet igen. Visserligen nytt jobb, men ändå.

Goda nyheter! Vi ska skriva på kontrakt för vår nya lägenhet ikväll! Vi hamnade ute i Skärholmen till slut, och väl där fick jag många fördomar motbevisade. Inflytt den 1a november – alltså när jag är i vecka 29! Hoppas jag kommer orka göra mer än säga åt folk vad de ska göra. Vi har kikat runt lite försiktigt på möbler och så, för att se hur mycket pengar som kommer att gå åt. Dessutom har vi tur med vänner och familj som är starka, långa och klätterapor! Se fram emot pizza och öl efter en helgdag hos oss med att riva lister eller måla!

Under helgen har Button börjat trycka huvudet mot magväggen, så att man kan känna en hård bula lite då och då. Klappar man lite så försvinner den. Kanske blir ett sätt att lugna Button sedan att klappas på huvudet? Väldigt roligt har det varit i alla fall!

Dessutom berättade en kollega igår på månadsmötet att han och hans flickvän också väntar barn! Vi ligger någon vecka före dem, så förstår ni vad skönt att äntligen ha någon att prata med?! Vi har umgåtts utanför jobbet flera gånger och jag gillar’t! Nu kommer det bli ännu roligare, tror jag. Jag som kände mig ensammast i världen 🙂

Här kommer magen! Var vänlig ursäkta de mycket genomskinliga mysbyxorna…

20110816-054424.jpg

Vecka 17

Vecka 17 känns stort. Jag vet inte varför just 17 känns som så mycket, men det är väl ungefär samma sak som när jag fyllde 17 år – det kändes större än 18.

Jag börjar må bättre och bättre, men jag har ännu inte upplevt den underbara graviditetskänslan som så många pratar om. Jag är mest trött och svag, lättirriterad och överkänslig. Är det mina riktiga karaktärsdrag som kommer fram nu eller är det normalt att känna såhär?

Nu börjar fler och fler bekanta också få veta om Button. De flesta har blivit riktigt överlyckliga, men det kan bero på att många av dem är klättrare och per definition schyssta människor. Jag måste dock erkänna att jag är nervös inför att alla ska få veta. Egentligen ska det ju inte spela någon roll vad andra tycker – och det gör det inte heller när det väl kommer till kritan – men ändå. Det jag är räddast för är väl att jag är så känslig nu för tiden. Tänk om någon säger något elakt – kommer jag kunna säga ifrån utan att börja grina?

Samtidigt som jag känner mig alltmer ensam och isolerad så finns en väldigt härlig känsla av tvåsamhet. Sedan jag kände de små fjärilsvingarna i magen så har jag verkligen börjat glädja mig åt det – och jag vet hela tiden att jag inte är ensam.

Dessutom börjar det bli kallt nu (redan i augusti?!) och samtidigt har jag börjat växa ur mina gamla kläder. En alldeles ypperlig anledning till att shoppa höstkläder, med andra ord!

Och här kommer magen!

20110812-104240.jpg

Första sparken!

Idag kände jag första rörelsen. Det var tre små fladdrande ”sparkar” under naveln. Hur häftigt som helst! Det var näst intill omöjligt att koncentrera mig på genomgången på nya jobbet och fick gå ut för att ringa till min partner för att ventilera. Han var så avundsjuk att han nästan sprack.

Nu väntar jag spänt på nästa spark!

Vecka 16

Nu börjar det likna något! Jag har verkligen exploderat den här veckan – så pass att butiksbiträdet på H&M kommenterade magen! Jag mår dessutom mycket bättre än vad jag har gjort tidigare, även om jag är trött och hungrig hela tiden.

”No wonder you’ve been so tired and hungry”, kommenterade min partner när jag påpekade att Button på 6 veckor har vuxit 8 cm! Helt galet.

Snart är det omöjligt för mig att gömma magen, och har bestämt mig för att istället visa upp den så mycket jag kan! Jag känner mig aldrig ensam längre, vilket är helt underbart. Spana in den här magen!

20110801-121735.jpg