Back-logging och tankar

av Honeymunchkin

Nu är jag klar med min s k back-logging. Snart är vi redo för att världen ska få veta om vår vackra lilla hemlighet. Många av våra närmaste har vetat några veckor, men de har varit så bra och stöttande så jag tror inte att jag hade klarat hela första trimestern såhär bra om de inte hade vetat.

Bra och bra… Jag har mått jättedålig, fysiskt, och fått några nervösa sammanbrott här och där men alltid kunnat luta mig mot min partner. Han är verkligen bäst i världen. Jag tycker synd om de kvinnor som behöver gå igenom detta själva.

Det svåraste har varit att acceptera att jag kommer gå upp i vikt och att jag ser lite småtjock ut. Innan jag har en riktig mage att visa upp kommer jag inte se gravid ut, utan bara tjock. Det är riktigt svårt för mig.

En annan svår sak har varit lite förlossningsrädsla. Folk svarar ”ÄH! Det klarar du!” och tror att det ska hjälpa. Om jag inte gör det då? Fattar folk inte hur mycket press de lägger på mig när de säger så? Och inte minst dumförklarar mig som oroar mig för en så korkad sak!? Ingen av dem har varit ens i närheten av en förlossning sedan de själva föddes och tycker att de kan uttala sig om det. Det bästa jag hörde var från en kvinna jag mötte på midsommar som hade en 6-dagars, hon sade: ”Ja, det är skitläskigt och jag förstår att du är rädd. Men det är okej att vara rädd.”

Hur svårt ska det vara för folk i min umgängeskrets att bara säga att det är okej? Kräver jag för mycket då? Pssh, I’m the pregnant lady!

Annonser