Building Button

Lösenordsskyddad: Mardrömmar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Förlossningen

Ni är härmed varnade för äckligt innehåll.

 

Jag är väl skyldig att redogöra för er hur förlossningen gick. Jag har verkligen inte hunnit skriva mer än några rader på Facebook hittills, för SURPRISE SURPRISE att ha en nyfödd att ta hand om tar upp all tid! Inte för att det gör mig så mycket, men ändå.

Efter sista blogginlägget hände det hur mycket som helst. Inte direkt, såklart, men mellan då och nu har det hunnit hända en miljon saker.

Barnmorskan som jag hade under nattskiftet tyckte promt att jag skulle ha en kanyl i handen. Jag ogillar verkligen tanken och ville först inte ha den. Jag ville testa utan smärtlindring först. HAHA kul skämt, Emelie! Värkarna som kom fram till 04.00 var väl helt okej och gick att andas igenom bra och så, men efter kl 04.00 var jag så trött (efter att inte ha sovit på tre dygn, typ) att kroppen inte klarade av mer.

Jag kunde inte slappna av under värkarna tillräckligt att ens andas. Musklerna kollapsade helt och skakade något fruktansvärt till slut. Royden var nog livrädd, skulle jag tro, men visade inte så mycket av det. Jag visste varken ut eller in, och kommer inte ihåg mycket av vad som hände, och visste knappt vad jag själv hette. Jag gick till slut med på att sätta en epidural, men tillhörande kanyl i handen (som jag fick ett EMLA-plåster för innan). De lade dessutom ett EMLA-plåster på ryggen på mig så att jag inte skulle känna så mycket av nålarna i ryggen.

Narkosläkaren kom in till oss runt 05.00 och satte igång direkt. Jag skulle lägga på mig sidan på sängen och dra ihop mig som en boll. Jättelätt med värsta megamagen… Barnmorskan frågade om jag ville att de skulle berätta för mig vad de gjorde. Eh, nej tack! Jag vet inte om läkaren var stressad eller om det bara var svårt att sikta in sig i min ryggrad, men när han förde in den tunna plastslangen mellan kotorna lyckades han sikta in sig på vänster lårben. Det blixtrade och brann och gjorde så fruktansvärt ont i benet att jag knappt kunde tala om vart det gjorde ont. Royden berättade i efterhand att det var något av det läskigaste han varit med om. Läkaren lade om slangen och jag lyckades lugna ner mig till slut, och när bedövningen tog kunde jag äntligen få vila.

Problemet med en epiduralbedövning är att ibland avstannar värkarna. De provade att spräcka fosterhinnan för att se om det skulle sätta igång värkarna igen, men det hände inte så mycket. Då måste de pumpa en full av ett hormon som sätter igång värkarna igen. Jippi. De drog på som attan med det där hormonet och kl 09.00 var värkarna starka igen, men inte omöjliga.

Kl 10.00 fick jag en så kallad klyx. Det är en stor pipett med en lösning i som spolar rent i ändtarmen. Jag frågade om de kunde hjälpa mig med mig svullna gasiga mage, och klyxen var resultatet av den förfrågan. Det var riktigt obehagligt, man får jättekraftig diarré som en stackars barnmorska måste ta hand om i de snygga vuxenblöjorna man har på sig under hela värkarbetet. Yay. Nåväl, det hjälpte ju.

Efter det tyckte de att värkarna kom för långsamt eller något så de drog på med ännu mer av det där hormonet, och efter en halvtimme, runt 11.30  var de så intensiva igen att musklerna krampade på nytt och jag kände mig inte medveten längre. Barnmorskan frågade om jag ville testa lustgas, vilket jag absolut inte ville, och erbjöd istället en extrados av epiduralbedövningen vilket jag gladeligen mottog.

Runt 13.00 började jag känna krystvärkar. De känns riktigt konstigt, man kan liksom inte hjälpa att kvida när de kommer. Och först vet man ju inte vad det är som händer. Jag var jätterädd i början och började gråta vid varje värk. Det trycker på jättemycket nedåt i hela underdelen av magen och det känns som om hela magen kommer falla ut. Kl 15.00 bad barnmorskan mig att testa att krysta när det kom en värk, och typ 10 minuter senare var det dags att krysta fram bebisen. Det tog 20 minuter enligt journalen men det kändes mer som en timme för mig.

Jag fick testa lite olika ställningar, att ligga på sidan, att stå på knä, att ligga i gyn-ställning osv, men gillade att ligga på sidan mest. Det var lättare att slappna av i resten av kroppen och bara fokusera på krystningarna när jag låg ner. Barnmorskan som var med under det här skedet var student och jag gillade inte henne alls. Hon stressade på mig som tusan och var inte ett dugg sympatisk. Usch.

Royden var däremot världens bästa och andades med mig genom alla värkar. Han sa att under en period när värkarna var som värst somnade jag mellan dem, bara för att 30 sekunder senare vakna och kämpa igenom nästa värk. Han lämnade aldrig mig, utan stod alltid på någon sida av sängen och höll mig i handen, smekte min panna, tvingade mig att dricka vatten och bara var bäst i världen.

När han nästan var ute, dvs när det bredaste stället på huvudet var ute sprack jag tydligen jättemycket. Och det kändes. Det ilade, brann, sticktes och gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag grät och sa att jag inte kunde klara av mer, för så kändes det verkligen. Jag hade ingen kraft att krysta mer. Jag hade inte sovit på flera dagar, inte ätit på länge och jag var så trött på barnmorskestudenten som inte verkade ta hänsyn till något alls.

Just i det tillfället ville jag faktiskt hellre bara försvinna. Svimma av, bli helt nersövd, inte vid medvetande längre.

Men det var ju inte ett val. Tre sista krystningar efter många om och men och så var han ute.

De lade upp honom på mitt bröst och satte snabbt på honom en liten mössa och kastade en handduk över oss. Han var så liten, och alldeles blodig och smutsig för han hade bajsat i fostervattnet. Men han var så fin, så underbar och min alldeles egna. Min älskade Alexander.

Jag minns inte om jag grät eller inte, men jag var så lycklig, och stolt över att jag hade lyckats. Royden såg helt paff ut och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga.

Sedan krystade jag ut moderkakan på förfrågan av barnmorskan, och strax efter det kom en läkare in och skulle sy ihop mig.

”Hej Emelie, nu är det så att du har spruckit ganska rejält och jag måste sy dig,” sade läkaren och började med att bedöva området, vilket inte fungerade. Hon trodde mig uppenbarligen inte när jag sa att det fortfarande gjorde jätteont när hon petade och stack i mitt redan sönderslitna underliv, utan sydde ändå. Kul.

”Jag tänker inte ens berätta hur många stygn jag har lagt – det är riktigt trasigt här och du är så svullen att jag knappt kan se vad jag gör.”

”Ja, men om den jävla idioten till barnmorskestudent inte hade stressat mig så jävla mycket kanske jag inte hade spruckit lika mycket!” ville jag skrika, men det gjorde jag ju självklart inte. Det tog en timme för henne att sy ihop mig, och medan hon gjorde det var de andra barnmorskorna och sjuksköterskorna på mig och skulle trycka JÄTTEHÅRT på magen så livmodern skulle dra ihop sig igen.

Skulle det inte räcka med 18 timmar värkarbete, sönderslitet underliv och stygn utan bedövning? Nej, de var tvungna att trycka in ett finger i navelhöjd ända in till ryggraden också, flera gånger!

Efter många om och men och lång väntetid fick vi komma till BB. Jag hade så ont överallt, var så trött att jag såg i kors, och de väntade ända till midnatt innan vi fick ett rum. Äntligen fick jag sova.

Förlossningen var det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men helt klart värt alltihop. Nu, tre veckor efteråt, kan jag sitta normalt och tömma tarmen någorlunda smärtfritt. Utöver det är sömn för min och Roydens del, samt att Alexander verkar ha ont i magen till och från som är de största problemen, men det är helt och hållet uthärdligt för han är så fin. Han är värd varenda värk, varenda frustrerad tår och varenda minut jag måste sitta uppe på nätterna.

Tack för alla gratulationer och lyckönskningar, tack till alla på Huddinge Sjukhus och BB, och störst tack till min älskade Royden!

Öppen 3 cm

Har nu kommit in på förlossningsrummet. Bebisen mår bra, värkarna kommer som de ska och jag är redan öppen 3 cm. Jag är jätteskakis och svimfärdig, för barnmorskan började prata om att sätta kanyler i armen på mig, vilket jag verkligen inte vill ha. Men hon respekterar det och sätter ingen nu. Kanske sen om jag behöver.

Royden hämtade just all mat vi tog med oss. Nice.

Nu åker vi in till sjukhuset

Bara så ni vet. Värkarna kommer kraftigt med 5 minuters mellanrum. Vi får se vad som händer nu.

”Gör som du vill.”

Jag ringde just till förlossningen igen för att värkarna börjar bli mer … (värk) … regelbundna nu och har hållit på hela dagen. Nu är jag rädd för att vi måste åka in till förlossningen, men jag har inte sovit så värst bra och är rädd för att jag kommer vara för slut för att orka föda barn.

Barnmorskan jag pratade med frågade om saker jag redan hade berättat för henne, så jag fick dra historien två gånger, dessutom genom en värk. Tack för den.

Hon sa att vi kunde komma in så kunde jag få smärtstillande, men när jag frågade om jag fick åka hem igen efter det sa hon nej. Så jag måste alltså tillbringa natten på sjukhuset om jag vill kunna sova. Aldrig. Jag hatar sjukhus. När jag frågade om vi i så fall skulle ta med oss förlossningsväskan svarade hon stressat ”Asså, det gör du som du vill.” Aha, okej.

Nu sitter jag i sängen med kuddar överallt och ska kolla på en film med Royden, får se hur det går. Han har packat ner allting vi behöver så att det bara är att åka när/om det behövs inatt.

Ska man verkligen behöva ha såhär ont såhär länge? Jag orkar snart inte mer. Kejsarsnitt – får man be om det?

Morfin för att få sova en hel natt?!

Ni vanliga dödliga som sover hela nätter utan avbrott, har ni någonsin tänkt på vilken tur ni har?

Från och med att Button blev så pass stor att magen började synas (typ vecka 25) har jag vaknat minst en gång per natt för att jag behöver kissa. Helt okej, liksom, för jag somnade snabbt om direkt när jag kom tillbaka till sängen. Och jag känner folk som har det likadant fast de inte är gravida.

De senaste dagarna har dock inte varit riktigt så trevliga. Jag somnade runt 01.00 i natt och vaknade 03.00 och har varit vaken sedan dess. (När jag gick upp och på toaletten märkte jag att resten av denna uppmärksammade slempropp hade lossnat. Ingen tvekan över huvudtaget, för den ser ut precis som vad namnet antyder. BLÄ!) Jag hinner inte somna om mellan värkarna, som fortfarande bara kommer när jag ligger ner. I natt körde jag på en annan strategi däremot. Jag ställde mig upp och gungade lite med höftpartiet tills värken klingade av och gick sedan och lade mig igen. Det funkade ganska bra, och jag tror att jag måste ha somnat några gånger åtminstone. Jag försökte hålla koll på klockan också, men det gick inget vidare. 06.45 vaknade Royden också och frågade om allt var okej.

Jag vet aldrig vad jag ska svara på det.

”Ja, värkarna känns så som de ska, så jag antar att det är okej.” Eller, ”Nej, förlossningsvärkar gör ont!” (Döh?) Ja, ni fattar…

Till slut gick jag upp och tog ett bad. Det var otroligt skönt att få vara lite viktlös, varm och bara få dåsa omkring ett tag. Men man kan ju inte ligga i badkaret en hel dag heller.

Runt 09.30 bestämde jag mig för att ringa till förlossningsavdelningen igen. Jag fick prata med ännu en supertrevlig kvinna, berättade för henne om allt slemmigt, alla värkar och att jag inte kan sova på grund av dem.

”Tyvärr är detta jättevanligt,” sa hon.

”Tyvärr?” tänkte jag, som bara var glad över att det inte var något fel på mig.

”Det är vanligt att det kommer förvärkar på nätterna medan dagarna är lugnare. Har du testat att ta värktabletter när du får sådär ont? Ta två Alvedon och om du har en värmekudde kan du lägga den på magen och försök att få lite sömn. Det är jätteviktigt att man får vila inför en förlossning, och om du inte ens kan ligga ner blir ju det lite knepigt. Kroppen vill att du ska stå upp och sova, eller?”

”Hehe, ja, typ…” Oookej, två tabletter av den sort som absolut inte funkar på mig vad gäller smärtlindring och en värmekudde har jag inte, så det blir till att improvisera…

”Om det inte hjälper, och det blir samma sak i natt, ring till oss så får du komma in hit om du vill så kan vi kolla på dig, kanske till och med hjälpa till med att få igång förlossningen, även om du har en inbokad tid med din barnmorska på fredag. Annars kan du få bättre smärtlindring av oss, som Citodon eller morfin, eller försöka med starka sömntabletter.”

o.O

Oookej… Morfin, bara för att få sova en hel natt? Jag tror jag håller mig till min improviserade värmekudde och en igångsättning, tack så mycket.

Så det är såhär det känns, alltså?

Igår kväll gick vi och la oss tidigt då både jag och Royden var trötta, och tittade på avsnitt 9-13 av nya Thundercats och de sista 4 avsnitten av den riktiga tecknade Batman-serien. Vi ser på alldeles för mycket tecknat, men jag antar att det är ett försök till att kompensera det massiva antalet vuxenpoäng vi har samlat på oss på knappt ett halvår…

När jag lägger mig ner brukar magen krampa ihop sig, inte så att det gör ont eller så, men den blir stenhård till och från, och det får huvudet att kännas som när man hänger upp-och-ner. Men, igår började det faktiskt göra ont också, en smärta som liknar mensvärk väldigt mycket. Jag lyckades dock somna till slut, bara för att vakna typ tusen gånger under natten av sammandragningarna. När klockan var runt 5:30 gav jag upp på att försöka somna om, för värkarna kom så tätt inpå att jag inte hann somna.

Here we go, tänkte jag och drog fram mobiltelefonen och öppnade en graviditetapplikation som har en s.k. värkmätare där man trycker på Start när värken börjar och Stop när den börjar avta så räknar applikationen ut genomsnittstiden och intervallerna, så man slipper tänka på det själv. Enligt den befann jag mig i det första fasen av första stadiet av förlossningen, vilket är när modermunnen öppnas från 0 cm till ca 3-4 cm. Den perioden är tidsmässigt den längsta, men minst intensiv. Om man har en lång förlossning är det oftast det här fasen som drar ut på tiden.

Om man ringer till förlossningen under den här tiden vill de att man stannar kvar hemma, annars kan det bli en väldigt lång vistelse på sjukhuset helt i onödan. Däremot är de väldigt trevliga över telefon och vill att man ringer om man undrar över något.

När värkarna börjar bli mer intensiva och man har ungefär 3-4 stycken inom 10 minuter vill de dock att man kommer in till sjukhuset, för då har förmodligen andra fasen av första stadiet börjat, när modermunnen öppnas från 4 cm till 8 cm. Jag vill inte ens försöka tänka mig hur ont det kan göra då.

När jag klockade mina värkar under morgonen såg jag att de varade i ungefär 45-60 sek, med ca 7-9 minuters intervaller, vilket passar ganska bra in på första fasens värkar. De var dessutom starkare än vad jag tidigare upplevt, men inte en smärta jag är helt ovan vid eftersom jag i vanliga fall har riktigt jäklig mensvärk (såndär man kräks och svimmar av, ungefär).

Man känner verkligen av innan att värken kommer, det börjar först svida till lite grann djupt inne i underlivet (förmodligen där modermunnen sitter), och sedan spänner det till i hela livmodern, dvs från underlivet upp till solar plexus, och sedan blir det bara riktigt intensivt. Det spänner hårt i magen och man spänner sig i hela kroppen av bara farten (men man kan tvinga sig själv till att slappna av, vilket underlättar mycket), man får svårt att andas vanligt och måste ta djupa långsamma andetag för att få i sig luft. När värken sedan ger med sig känner man det lika tydligt och det är en underbar känsla, för smärtan avtar ganska snabbt.

Om det jag upplevde bara var på låtsas undrar jag hur mycket värre det kommer bli när det faktiskt är på riktigt. Kommer det att börja likadant och sedan stegvis bara bli värre? Förmodligen. Men nu har jag fått lite försmak på vad som kommer att hända och det känns faktiskt bra. Nu vet jag hur det känns när en värk kommer, när den avtar och att det faktiskt funkar att andas så som tanterna på barnmorskemottagningen tjatade om på profylaxkursen. Man kan nog inte förbereda sig så mycket egentligen på det här med att föda barn om man aldrig har gjort det tidigare, men jag känner mig någorlunda förberedd, faktiskt.

Och det är ju alltid något.

Nu kör vi eller?

Okej, dags för lite äckelpäckel! Du har blivit varnad.

Jag tror att min slempropp lossnade idag. Igår krampade magen som tusan, oregelbundet och jävligt, men det slutade inte som det brukar göra och höll mig vaken mest hela natten. Imorse hade jag också sammandragningar, de gör inte ont eller så, men jäklar vad hård magen blir!

Jag skulle ta en dusch imorse och la märke till något som jag inte har sett till på flera månader – det såg ut ungefär som sista dagen på mensen. Jag antog att detta kanske kan vara den omtalade slemproppen som lossnar innan förlossningen sätter igång. Jag bestämde mig för att duscha färdigt och se om det brunrosa slemmet fortfarande kom efter duschen. Det gjorde det såklart – blää – så jag ringde till förlossningen och förklarade hur allt såg ut och kändes och frågade om det var proppen som lossnat.

”Det kan det mycket väl vara,” svarade barnmorskan i telefon. ”Du kan också bara blöda lite från modermunnen, men oavsett är det ett tecken på att något håller på att hända. Ring igen om vattnet går, om sammandragningarna blir värre eller om du undrar över något annat.”

Bra svar, tycker jag.

Jag har nu suttit vid datorn hela dagen, laddade upp med massor av mina mumsiga pannkakor till brunch utifall att, liksom, (dansade runt lite grann medan jag gjorde pannkakssmet). Jag har fortfarande sammandragningar men de gör inte ont och är fortfarande mycket oregelbundna.

Jag ringde självklart till Royden bara för att ge honom en heads-up så han inte bokade hela veckan full med viktiga möten (vilket han oavsett inte ska göra tycker jag när hans sambo är 40 veckor plus gravid, men ändå), och han har nog inte kunnat jobba över huvudtaget sedan jag ringde. Nåväl.

Jag fick en lapp i brevlådan från den lata brevbäraren som inte orkade gå upp och plinga på dörren för att se om jag var hemma för att lämna ett paket (från Beauty Bay! Äntligen!), så nu tänkte jag försöka mig på att gå ner till bussen och åka in till Skärholmen för att hämta det själv. Om jag ändå hade tagit körkort, nu när bilen står hemma…

Jag håller er uppdaterade!

Vecka 40

Jahapp, där passerade vi beräknade födelsedatumet, precis som jag hade förväntat mig. Ändå känns det surt att behöva vänta ännu längre. Folk blir så besvikna när de frågar om det har kommit någon bebis och jag svarar nej. Att folk verkligen tror att bebisar kommer exakt den dagen de är beräknade – är folk inte mer allmänutbildade än så? Nåväl, jag orkar inte bry mig längre.

Jag kommer vara så egoistisk nu så folk kommer inte känna igen mig. Jag tänker bara fokusera på mig själv, för så fort Button är här så kommer ju allt fokus ligga på honom. Jag förtjänar det säkert inte egentligen, men det struntar jag i.

Allt är klart i hans rum, vi har köpt alla saker han kommer behöva (tror vi), och försökt förbereda oss så mycket det bara går. Fast, man kan ju inte förbereda sig tillräckligt inför en sån här stor grej.

Jag orkar inte ens skriva mer. Det är nog dags att gå och lägga sig nu, klockan är sent och jag får inte sova på nätterna (inte för att jag kommer få sova mycket när han är här men då kan jag åtminstone ligga bekvämt).

Bild på magen kommer väl senare.

Vecka 39

20120116-175813.jpg

Vi börjar bli stora nu, jag och Button. Inte långt kvar nu, BF är på torsdag. Utöver lite förvärkar på kvällarna så känns det ingenting – jag trodde att jag skulle vara supernervös och må dåligt, men jag mår bra, har okej med energi och den enda som är nervös är Royden.

Jag håller er uppdaterade när det börjar hända grejer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.